svart hår var derå insydt. Något annat spår hade mördaren icke efterlemnadt. Utur ett schatull, som var oläst, hade han endast tagit en enda dukatrulle, ehuru der fanns penningar och juveler af stort värde. OÖfversten var ett uppmärksamt viltne till dessa efterforskningar och skulle varit det ännu mer, om icke den olyckliga enkans tillstånd ådragit sig hela hans medlidande. Öfvermåttet af hennes smärta och förtviflan, g orde att likarne med skäl fruktade för hennes förstånd eller lif. Dertill kom äfven, att den gamla Margareta, som, förut hennes amma, nu var hennes moderliga rådgifvarinna, just i detta ögonblick var frånvarande, då hon bäst af alla kunnat få makt öfver den tröstlösa. Den trogna tjenarinnan hade först uppläckt mordet och skyndat att kalla hjelp hos grannarna; men hade alltsedan saknats. Då vidare efterforskningar voro fruktlösa och för närvarande icke kunde anställas, erbjödo sig några medlidsamma fruntimmer från grannskapet, alt i Margarethas ställe vaka under natten hos fru Erxfeld och den olyckliga blef förd till ett aflägset rum, der hon ändtligen, eftergifvande för läkarnes vilja, lät afkläda sig och gick till sängs. Äfven i öfverstens sängkammare blef nu stilla. Folket skingrades och W erth, som stadnat till sist, för att ännu en gång trycka den värderade krigskamratens hand, fann, nedkommen på gatan, allt så tyst och öde. Som han bodde nära hospitalskyrkan, tog han vägen öfver Dönhoffstorget, som, belyst af månen, låg framför honom såsom ett hvitt snöfält, och han upptäckte härigenom lättare på afstånd en skugga, som tycktes härröra af en mensklig skepnad. Jötversten, upprörd af det rysliga uppträdet, höll synen för ett fantasiens spel och, för att derora förvissa sig, närmade han sig skuggan; men det var icke någon inbillning. På öfversta steget till en lanterna satt en menniska, som syntes sofva eller vara försänkt i djupa tankar och, utan att märka öfverstens ankomst,