Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 2

TAL HÅLLNA VID DET NORDISKA STUDENTMÖTET I KÖPENHAMN. (Forts. fr. Onsdagsbl.) Vid middagen, som galfs af Skandinaviska sällskapet i Dyrehaven åt de Nordiske studenterne uppträdde såsom talare de båda utmärkte mänren professor Clausen och pastor Grundtwig. Deas föredrag äga naturligtvis anspråk på läsarens ippmärksamhet, och vi återgifva dem derföre här nedan. Hr Clausen, som är ordförande i Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn, öppnade festen med följande föredrag: Det är en helsning från studenter till stadenter, som hittills mött våra kära gäster — helsning i sång och i tal, utgången från den akademiska verlden, från dem, hvilka, likasom de, hafva andeligt kall och andeliga studier. Denna helsning har dock icke varit den enda. TI den stund, då kusten vid Danmärks hufvudstad var betäckt med tusende, hvilkas blickar följde de framåtskridande rökpelarne på Öresund, hvilka allt närmare och närmare bebådade de väntades ankomst då den svenska och den norska flaggan gled in mot danska kusten, och de helsande jubelropen från fartygen och från kusten möttes och slogo tillsammans med vågornas buller — .då vår hufvudstads befolkning var sammanträngd på de gator, genom hvilka det högtidliga tåget skulle gå fram, och ynglinga-lederne, danska, norska och svenska arm i arm, med möda framgingo mellan mångtusen män och qvinnor, unga och gamla: sannerligen, det var en helsning, ett välkommande, så fullständigt och högtidligt, som det endast der kan blifva, hvarest det framqväller ur djupet af ett helt folks innersta själ. Det var ett af dessa lifvets stora momenter, hvilkas vältalighet griper äfven dem, som gerna skulle väpna sig deremot, och bringar hvarje invändning, hvarje misstroende till tystnad. Ordet är fattigt och utan klang, i jemnförelse med detta vältaliga språk, som likväl behöfver ordets bistånd för att få helsningens mening närmare uttydd och tolkad. Det är ett sådant ord, som hår skall ljuda: på ett samfunds vägnar, hvilket aldrig ibågkommit sitt namn med gladare medvetande, än i dessa dagar — på borgares vägnar, hvilka sluta sig till den akademiska ungdomen, här mellan skog och strand, i omgifningar, hvilka återföra förfädrens plägseder i vårt minne. Ty den skandinaviske mannen har, gudskelof, lyckats behålla något mera, än som på många andra ställen lyckats, af friheten: alt samlas i stad eller på landet, på nationellt sätt och för att tala om folkets angelägenheter, såsom friborne borgare egnar. Och om enhvar, hvilken ordet är gifvet i denna stund, känner sig — mannen så väl som yng