Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 1

för att roa sällskapet, hvilket fann sig nedstämd af en felslagen väntan. Till Berlin hade några dagar förut ankommi en ung fransos, vid namn Vaubert, som, efte det rykte, som föregick honom, skulle vara el senialisk målare. Konstkännare, som läsa detta böra ej förundra sig, att de aldrig funnit dett: namn ibland målarekonstens heroer. Vaubert va cke en Apelles eller Rafael och förstod alldele icke att måla i olja, utan inskränkte sig endas till smärre färglagda teckningar. Några, som fö regåfvo sig något närmare känna Vauberts hem ighetsfulla lefnad, trodde, att han aldrig erbålli någon undervisning, utan endast hade sitt längre vistande i Rom att tacka för sin konstfärdighet Likväl, huru än härmed förhöll sig, kunde mar cke missrärna den underbara, nästan afskräczande likheten i Vauberts porträtter och denna var det, som . gjort fransosen så berömd. I bil len, som af Vaubert med obegriplig hastighe! itkastades, läste man hela karakteren af den. vilken den föreställde; ja fysionomister påstodo. ut äfven enskildta handlingar deruti uppenbarales. Naturligtvis gjorde en så sällsam talang öfrer allt uppseende; furstliga personer läto sig af wonom afmålas och betalte honom rikligen, och tf förmögna kallades han ofta lång väg, för att t dem förvara dragen af älskade aflidna. Så örvärfvade han inom kort tid betydliga summor; vilka han likväl, genom böjelse för spel och löseri lika snart förlorade, och då hans kassa ålunda var uttömd, lemnade han orten och rete vidare. I nya städer tillströmmade honoin ya beundrare, nya kunder och hans finanser voro nart förbättrade.