Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 1

0 möjligt, måtte dit återvända, och att han alltså genast måste afresa, men hoppades nästa sommar få längre vistas i Berlin. Dessa isig sjelfva mindre vigtiga omständigheter fingo endast derigenom intresse, att Vauberts förhållanden voro så hemlighetsfulla, och hvarje upplysning om hans familj och hans förra lefnad var ett föremål för nyfikenheten. Afven nu blef mycket derom taladt och gissadt och isynnerhet hördes ofta Vauberts namn från en grupp, som bestod af flera fruntimmer och en man i militärdrägt. Denne sednare, vid en ålder af nära 40 år, gällde med allt skäl för en älskling hos de sköna. Jemte förtjensten att vara en af Martis söner och i sjuåra-kriget hafva vunnit lagrar och öfverste-rang var han en Thalias gunstling och hon den enda dame, som han hittills svurit trohet, så att ännu var förhoppning, att han kunde utbyta den himmelska älskarinnan emot en jordisk tärna. Werth (det var den lyckliges namn) blef nu af damerna ombedd, att i en elegi uttrycka sällskapets saknad öfver Vauberts uteblifvande och då aan förklarade sin önskan, att få vara några ögonblick allena med sin sånggudinna, försvann han i en af boskeerna. Thalia var likväl i dag icke nådig; öfversten, för hvilken rimmen annars flödade, kunde nu icke åstadkomma någon passande vers, så att en hel fjerdedels timma förgick, derunder trädgården blifvit alldeles öfvergifven af de promenerande. Werth, som nu lemnade. boskten och skyndade not paviljongen, hörde i detsamma en röst bakom sig sakta ropa: Herr öfverste, herr öfverste ! dan vände sig om något bestört och blef varse en karl i mörka kläder, som höfligt helsande, yt