Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 1

SS SEKATNEKRIYRNNNEDIOT EET SSEREUSPPrENT rr Af sådan anledning var den unge målaren nu i Berlin, och Reichhell erfor icke förr hans ankomst, än han uppsökte och bjöd honom till! sig följande lördagen. Vaubert emottog höfligt den vänskapsfulla bjudningen, lofvade att komma och förklarade, huru mycket det gladde honom, att så kort före sin afresa, få göra en så angenäm bekantskap, hvilken han icke skulle underlåtit fortsätta, om icke förhållanden nödgade honom, att redan nästa söndag kl. 4 på morgonen lemna Berlin. Lördagen inträffade och det vanliga sällskapet samlade sig hos Reichhell; men var idag mindre talrikt, då en del deraf deltogo i en stor fest, som fransyska ministern samma afton gaf för hofvet och de förnäma. Desto mera fägnade man sig, att Vaubert skulle afhjelpa den uppkomna tomheten i konversationen, men, till allas ledsnad, förgick en timma efter annan och målaren afhördes icke. i I tornet af Jerusalemskyrkan slog nu klockan nio och Reichhell, som ännu hyste förhoppning, att Vaubert åtminstone skulle infinna sig till su-; pen, låt dermed dröja längre än vanligt och sökte att, så angenämt som möjligt, underhålla sällskapet, som i särskildta grupper promenerade! trädgården. Ian valde härtill ganska riktigt det föremål, Som nu sysselsatte allas tankar och gjorde en omständlig berättelse om sitt besök hos Vaubert och samtalet med honom. Han hade funnit målaren i ett synbart upprördt tillstånd, läsande ett bref, hvilket, så vidt Reichhell kunde se, var skrifvet på italienska. Under samtalets lopp hade Vaubert sagt, att det vore ett bref) från hans familj i Frankrike. om, i och för en arfsangelägenhet, önskar att han så snart, som