Aftonbladet – 10 juli 1845, sida 2

K-— — —— gra enfaldiga stackare!... Har man då icke antiqvitetsakademier här i verlden och skola de icke kunna sätta sig i respekt? För min del har jag icke lemnat Erteeller Hertha-dalen utan en helig skälfsot och jag är så fast öfvertygad om att tusentals hedniska kycklingssjälar här drifva spökeri i mörkret, att jag icke för mycket godt skulle vilja tillbringa en natt under dessa bokar. Ett litet stycke från dalen träffar man på en krogstuga, för öfrigt någon skogvaktares eller fiskares anspråkslösa Tusculum, hvars belägenhet uppe på cen kulle mellan träd och blomster och med utsigt öfver en insjövik och rika åkerland, är en af de mest idylliska jag kunnat tänka mig. Man erhåller här ett förträffligt kaffe och godt bröd. Jag bar blifvit inregnad för ett par timmars tid i denna landtliga boning och jag har derunder haft god tid att anställa en mängd djupsinniga reflexioner öfver framtid och nutid, öfver menniskooffer och kaffesump. Bland annat bar Bellmans herrliga pastoral till herr assessor Lundström fallit mig i tankarne, och när jag slutligen måste bjuda den gästvänliga stugan farväl, har jag med det sista ögonkastet sändt henne följande citat med aftonvinden: Äke det guddomligt, Fiskartorpet? Hvad? Guddomligt att beskåda! Än de stolta stammar, som stå rad i rad Med friska blad? Än den lugna viken, , Som går fram? — Åhja ! Än på långt håll mellan diken Åkrarna? Acke det det guddomligt, dessa ängarna? ,Guddomliga! guddomliga! Åkrarne bestodo här, i förbigående sagdt, af den ypperligaste rapsat, hvars ljusgula blommor efter det nyss fallna regnet doftade i aftonsolen aromatiskt och sött, som man tänker sig en gudanektar! Deraf blir en makalös lampolja.