OS nn mig icke fullt kunna täfla med Upsalakyrkan; de är utan tvifvel en stolt syn, detta dristiga hval! dessa majestätiska pelare, mellan hvilka dagslju set strömmar så rikt och massift in, men ja; skulle vilja säga att Upsala domkyrka likväl egei någonting mera oändligt, någonting i filosofisk mening mera religiöst och upplyftande, och jag tror att hemligheten af denna åtskilnad till vä sendtlig del ligger i de gamla bysantiska målerier, hvilka bär i Roeskilde kyrka befinnas så sirligt penslade i hvalfven och på Väggarna. Dess: brokiga arabesker kunna väl vara intressanta : konsthistorisk mening, men det är obestridligt att de betaga kyrkan mycket af den renhet, naturlighet och ädelhet, som åtminstone protestanten önskar sig i en helig byggnadskonst; det är ifven i detta lilla en katolsk sensualism i stället för en hjertlig flärdfrihet, och det är just någo, hvarför domkyrkan i Upsala har särskildt gripit och intagit mig, att man icke behöfver vara munk. alt man icke en gång behöfver vara kyrksam, för alt finna sig väl i densamma. Jag vet icke om deita skall anses från min sida dikteradt snarare af en estetisk, än en religiös känsla, men, uppriktigt taladt, falla icke dessa begge momenter i allmänhet närmare in i hvarandra, än folk i gemen föreställer sig? Roeskildes domkyrka är vidtbekant för sina kungagrafvar. En tysk bar häröfver gjort den iffiga ordieken: i hvad afseende likna nutidens monarker de gamla danska regenterna? Sie sind alle in Rothschild begrabern. (Tyskarne hafva, som ni vet, af gammalt, ehuru temligen meningslöst, förvandlat Roeskilde till Roth: chi!d.) För min del är jag i grunden alltför monarkisk, — let må gud veta! — för att speciellt älska konunsarnas grafvar, och jag har derför under mitt besök i kyrkan heldre uppehållit mig vid ålskiliga simplare, men icke derför mindre kuriösa, monumenter, såsom till exempel en liksten, hvarpå en man är bildad med bänglås för munnen,