Aftonbladet – 9 juli 1845, sida 3

viken; Finland vär ju den första lagern i Sveriges krans. Ja, det är den äldsta svenska eröfring och i sjelfva verket den enda. Ty här talar jag icke om det slags eröfring, som göres med svärdet i banden; på det sättet hafven j väl eröfrat mera än Finland; utan detta är eder andeliga eröfring; landet lyssnade icke blott till Sveakonungens ord, utan det svenska ordet ljöd äfven och ljuder än från Finnarnes läppar. Ja, j Svenskar hafven bättre förstått eröfringskonsten, än vi Danskar. Det var en tid, då äfven Danmarks välde sträckte sig rundtomkring hela Östersjön och beherrskade samma länder, som sedermera blefvo Sverige underdåniga, då Dannevirke nedbröts för det att ingen Otto, ingen Fogelfängare fanns, hvilken Danmark behöfde frukta, utan Eiben var danska rikets gräns. Men vi hafva bittert måst ångra, att Dannevirke blef nedbrutet; de wendiska och germaniska folk, som voro Danmark underdåniga, förblefvo hvad de varit, andeligen främmande för Danmark, och de sistnämnde begynte vid samma tid en kamp, hvars följd var, att en del af det ursprungligen danska landet blef gjordt fremmande för det öfriga. Men Svenskarne hafva utfört en bedrift, som förtjenar synnerligt loford: ett land, som ej mera är svensk eröfring och svenskt land i politisk mening, är det likväl ännu i andlig och nationell. Men är det äfven på samma sätt med Finnarnes goda vilja, eller är det sannt, hvad ryktet förmält, att dessa, som icke längre äro Svenskar i politiskt 2fseende, ej helter vilja vara det i nmatienellt? Vilja de verkligen vara Slaver? Såsom Skandinaver äro vi för stolta till att tro, att, em någon gång ett fremmeande skall väljas, tvekan kan uppstå om hvilket som skall väljas, det Skandinaviska eller det Slaviska. Då skulle det låta rimligare, att de hvarken ville vara det ena eller andra, uten Finrar. : Visserligen äro Finnarne ett helt annat folk .ech af annan stem, än Skandinaverne; men jag betviflar mycket, att tiden nu är inne, att det skulle lyckas att draga fram en nästan utdöd nationalitet urstoftet. Dertill behöldes mer än :kämpasteg och sjumilsstöflar. Men det är icke heller på minsta wis vanärande att vara arsedd för en eröfring, då man bärer detta namn så, som Finland gjort. Ty hvad kamratskapet i strid beträffar, så tillkämpade sig Finnarne, så länge de ännu stodo i samma leder som Svenskarne, full rätt till demna plats. Likaså var det i andens täflan. Finland har ieke emettagit, utan att gilva igen; det har gifvit ränta på andens kapital, och det är af denna ränta äfven vi gerna vilja hafva något godt. Såsom finska regementet med obefläckad heder stod vid sidan af småländska och hvarje annat, så stå ock namnen Srzellman ech Runeberg vid sidan af hvarje äkta svenskt snille! Finland kunde således lika väl, som någon af oss, inträda i det fostbrödralag, hvarpå wi här gifva hvarandra handen. Gör Helsingfors det likväl icke, så kan grunden dertill!l omöjligen vara, att det icke vill hafva någon nationell och andlig gemensamhet med oss. En annan orsak måste lingas; men mitt tal är redan för långt för att jag skulle ytterligare söka efter djupt liggande sruader. Blott det vill jag ännu säga, att den serning, hvartill vi här inbjuda Helsingforsarne, ir djusets gerning, som ieke derföre begynnes. yassande på aftonen, att den icke likaväl tål soljuset, som den ljusglans, här omstrålar oss. Vårt örbund lyder så, alt vi verkligen vilja vara genensamma i det, hvaruti vi redan äro gemenamma ; forntidens minnen och lifvets krafter äro le samma hos nordens folkslag, och jag tror mig ned säkerhet kunna säga, att ingen af oss frukar för att denna gemensamhet i minne, kraft ch hopp skulle kunna blifva för nära och innerg, för hel och odelad. Den regering, som icke tår i onaturlig motsats till foltlifvet, kan icke afva det minsta att frukta af en sådan oafvislig, ndlig naturdrift i folkens hjertelif; och det skall lifva en ära, som Oscar den Förste kommer att ela med Christian den Åttonde, att ingen af em fruktat att låta folken följa hjertats drift, om egentligen är en rent inre och andlig, utan Il politisk afsigt, men som det oaktadt icke är tar genomgripande betydelse för folkens samlif, i väl i det yttre som det inre. Att Helsingfors nåtte stå midt ibland oss, när vihärnäst bjuda varandra välkommen! det är säkert icke allenast in, utan allas önskan, och derföre vilje vi äfven simma en bägare för de frånvarande. Lefve den candinaviska andan i Finnarnes land! Lefve ordens femte universitet! Helsingfors lefve!, (Forts. följer.) — EN FIENDE TILL PERSONLIGHETSPRINCIPEN. iltmarskalksämnet X.,) som vid sista riksdagen ATA oc tr 11 ee