Aftonbladet – 9 juli 1845, sida 1

buller glömdes det passerade. I dödsstunden, som sagdt, gjorde sig dock S:t Remy den bittraste samvetsförebråelse, och jag skall nu söka förlåtelse för honom hos de förolämpade., Vid Ludvig den femtondes hof var tonen högst lättsinnig. Derföre gåfvo alla skämtande bifall åt det puts S:t Remy drifvit med kälkborgaren. ;Det hade vi likväl icke väntat af S:t Remy. som alltid betedde sig såsom en blödsint seminarist, sade några. Skada, yttrade andra, p,att den sköna spökhistorien skall på naturligt sätt förklaras. . Den unge grefven väntade följande dagen förgäfves på sin vän. Markisen föredrog, att i Chaillot uträtta sitt uppdrag. Vid middagsstunden inträffade han på landtegendomen, der Gervais bodde. En gammal piga, som han först träffade, frågade han: ,Är herr Gervais bemma? Gumman gjorde en djup nigning och visade på trädgården; men då hon rätt upplät ögonen för att beskåda den lysande generalsuniformen, uppgaf hon ett jemmerskri och skyndade bort. Markisen följde hennes anvisning, då den gamle, dumme onkeln, beväpnad med en skyffel, framkom från en sidogång. Att se den fremmande bortkasta skyffeln, löpa bort och öfverljudt ropa: ,Spöket! spöket! var för onkeln ett ögonblicks verk. Markisen inträdde i huset. De darrande pigorna läste sig innei köket, den magra tanten svimmade i trappan, Peter Gervais, lockad utur rummet genom bullret af brodrens vilda flykt, blef såsom: en bildstod vid markisens åsyn, och inne i sitt rum jemrade modren: