ett inbördes, förtroendefullt anslutande till hvar andra kunna få ett ord med i Europas angelä genheter och någon vigt i folkens råd. Elle skulle måhända insigten af nödvändigheten af Nor dens enhet i anda och sanning — och detta ä icke något kringgående uttryck, mine herrar! t) det är klart och tydligt för dem, som hafva moc alt draga ut konseqvenserna — skulle den kun na demonstreras bort, dem till glädje, hvilka: valspråk är: divide et impera? BEiler skulle der först vakna hos eder, då dödens märke är satt ji edert brödrafolks panna, då en folkbetvingart börjar klättra på Kölen, och tyska trasor alt blås: öfver till Cap Lindesnaes? Men det är ju en Dansk, som talar till oss kanhända sitter m:n redan i detta ögonblick oct rådslår om hans fäderneslands öde, — det ar kan: hända redan vägdt och befunnet lör lätt, och nu vila Danskarne, att vi skola kasta en tung vigl i vågskålen? Bort med denna tankel säger jag eder. Vi hafva aldrig begärt och skola aldrig påkalla någons, ) en gång våra bröders, hjelp i den sak, hvars lösning kommer att afgöra, om Danmark skall vara till eller icke; ty liksom j, genom egen kraft, ensamme utgingen ur en oIycksbrivgande katastrof, då j för det häpnande, reaktionära Europas ögon resten ett frihetens tempel på Eidsvold, så må äfven vi, utan främmande bistånd, hana oss en väg genom de hotande faror, som omgilva oss och, om än nvia Tyskland vältrar in emot oss, utan att vika en fotsbredd, stå fasta på vår plats, såsom Skandinaviens förpost riot södern; mäkta vi icke att uppfylla detta oafvisliga vilkor för vår politiska pånyttfödelse, då äre vi icke något folk och aldraminst — Skandinaver. Men det fordre vi af eder, att j väl skolen betänka, hvilken verldshistorisk betydelse kan blifva Norden förbehållen, derest Daumark röner Polens öde, och det är väl också denna tanka, j hysten, då j nyligen på eder nationella födelsedag uttaladen den önskan, att Danmark måtte blifva frälsadt för Norden. Och när j nu hafven pröfvat Lfvet här och sedan, vid iemkomsten, ären öÖlvertygade, att det genomtrömmas al Nordens ande, — låten oss då höra rån eder! sänden oss då det budskap; att j ären veredde till att inträda i våra led-r, såsom våra rapenbröder i den strid, vi med andeliga vapen afva begynt för Nordens enhet och frihet! — ded denna önskan gifve vi eder vårt broderliga jandslag och utrope: Lycka och ära öfver Norge! .efve Christianias universitet! och ull lifvets riedom öfver dess härvarande söner!) (Forts. följer.) ) Det är detta tal, för hvilket herr Poulsen blifvit aktionerad.