-llut arbor acvo. Det är då herrligt, att ver i hvar och en i sin stad för den Nordiska ande r I enhet, det är då herrligt att samla strålar för -) kommande ljusare dag. Och sättet, huru en ak ,j demisk ungdom bör verka för detta mål, det Ilsade oss den föregående talaren i sitt oförgätli rftal på Gamla Upsalas Tingshög. Han hinvisa 1joss till andlig verksamhet, ban uppmanade o latt medelst skrifter och journaler befordra fast samband mellan hvarandra, och genom sar -J ma medel bana den id, som lifvar oss, väg t J folkens hjertan. Köpenhamns Studenter! Det -Jinig en glädje, att i dag offentligt få förkunr -Jatt Upsalas Studenter i denna riktning verkat ter sin förmåga. Det är numera icke blott Joch annan af edra berrliga diktare, som vi känr läsa och beundra. Hvar sången klingar, hvar v Itenskapen forskar, der se vi eder förtjenst. Hv: fJsannt bär tänkes, hvad skönt här diktas, hvad go I här verkas, dermed blifva vi allt mer och m förtrogna. Och när så vi bygga på ett gemensan altare för vetenskap och konst, så sammanflytt ock våra bjertan, våra sträfvanden, våra förhop ningar. I dag är förhoppningarnas fest, en fe sådan som Norden aldrig sett tillförene. Hvilket hi som rör sig i deuna skimrande sal, hvilken glädj färdig att famna en verld! Hvilket mod, färdig om det fordrades att gå mot en verld! Det är soi om vi kände flägten af en Engels vingar. De gamle Romaren trodde på en Genius, som född med bonom, som log vid hans glädje, som gr vid hans tårar, som dog med honom. Det var e skön tro. Skandinavien har också sin skyddand Genius, en odödlig Genius. Det är han, som n nedstiger i våra hjeitan, som jublar i våra sån ger. Det är nu, vi röna sanningen af forntids skaldens ord: Est Deus in nobis: agitante ca lescimus illon. Och vi vilja allt framgent bevar denna calor, denna heliga låga, och värmda a den skola framtidens skördar bringa; till mognat Bröder! Upsalas söner inlägga densamma 1 si tacksamhbetsskål, i det skallande Hurra, som skal ljuda ur djupet af deras bjertan. Lefve Köpen hamns studenter, våra vänner, våra bröder!) Efter herr Pettersson hade kandidat H. F. Poul sen ordet, och helsade studenterne från Christia nia sålunda: Länge hafve vi väntat på eder, norske brö der! så länge, att de iblind oss, som icke är lättrogne, började misströsta och våra fiender at triumlera; och likväl har mången vänlig frände röst ludit upp till eder fran Danmark, och mån gen högljudd och uppmanande helsning från Sveri ges och Danmarks ungdom. Andtligen bafven rest på eder! ändtligen halven j öfvervunnit all binder! ävdtligen hbafven j nedstigit från edr stolta och fria klippor till bröderne på Skåne och Selands slätter, deu skandinaviska idvens vag ga, för all sjelfve pröfva och erfara, om det a någon savning och allvar i det lif, hvars väldig röst bragt oss här tillsammans. I mina härvarande landsmäns namn bjuder ja, eder ett hjertligt värkommen och helsar eder så som våra kära gäster. O! djupa underliga käns. lor gripa oss I detta ögonbl:ck, då vise eder här midt ibland oss, här i den stad, der så många a edra fäder hatva funnit ett bem cceh tillbragt sinå bästa ungdomsår; det förefaller Oss, som Om vi kände eder alla; som om j, eter så lång skiljsmessa från oss, vore komua för att fråga, huru vi lefvat så länge. Och är det icke sa? — Vi Danskar och Norrmän belöfva blott se bvarandra, så igenkänna vi hvarandra och förnimma, att vi äre söner af samma moder; och är d-ticke denna känsla, som nu med väld:g styrka frambrut:t ur edra stolta bröst, som tört eder ned till Danmark och sagt eder, alt alla bjertan skull här flyga eder tl mötes? Sannerligen, den skall icke hafva bedragit ede:; ty säkert bafven j re dan känt, att j här ären 1 bröders bem, att det icke allenast är vi, de unga, utan jemväl de gamla, jal hela nationer, som sluter eder i sin famn; och då j landstegen på Danmarks kust och hörden de många tusendes jubel, hvilka tron :, utt det till stor del rällde? Eder var det! eder, norska ynglingar! Och det var våra tider, som sade: se, der komma våra bröders söner! — Oen alla samla minnen framställde sig för oss i förklaradt jus; de visade oss alla de förflutna århundraden, under hvilka de tvenne folken delat ljuft och edt med hvarandra, de visade oss våra gemensamma berömliga förläder, vår gemensamma literaturs och nationalitets herocr, hvilka genom rediiga idrotter elier med svärdet, under samina befläckade bantr, grundlagt vår gemensamma nstoria; och de viside Oss den smärisamima skiljsnessans stund, då våra fäder stetos från hvaranIra, men tillika — Norges lyckliga ingång och asta framålskridande i en ny tillvaro såsom stat och en ny frihet, sedan det kort förut upprättat len högskola, som i dag gilver 0ss ett löite, att dreus Uf skall återfödas klurare och fullkomliare hos sönerna. Sen! mina herrar! detta är ninnen, som det fordras årbundraden till att utlåna, men innan det nittonde förflutit, är Norjen elt; ly oss tillhörer framtiden! Låten mig då äfven helsa eder, Norrmän, såom med-egare i denna vår gemeusamma framid, såsom kommande i den ides namn, hvilken i svurit trohet. Jag har aldrig ett ögonblick viflat på, att icke en stor och ädel idd, som inebär sanning, skulle kunna hos eder tända — j allexast en efemerisk, ungdomiig, lågande enusiasm, utan en stadig och klarnande nationell sigt: insigten af a.t Norge, lika litet som Sverie eiler Danmark. genom en isolerad ach ensi