Aftonbladet – 8 juli 1845, sida 2

stahl bittert sorgligt och fattade sin hatt. Bugande sig för Louise fortfor ban: En lycka beskärde mig ännu jorden; den att få se er, och jag går nu bort; lidande, men något hugsvalad. Min Gud, hvilket tal?, suckade Louise, förskräckt tillbakaträdande. Peter Gervais yttrade godtroget: Bah, — tysk känslosamhet! ni tyskar gråten då ni borden le och dansa. Nå ja, har ni göromål, så gå i Guds namn; men kom snart åter. Vi äta middag klockan fem. Försumma icke timman. Jag måste ty värr försumma den, sade brudgummen, allt mer och mer dyster. Ljudlösa studsade alla. Köpmannen sjelf teg ett ögonblick öfverraskad. Nå, hvart går ni?) frågade ban med osäker röst. e Till värdshuset ;Svarta Hufvudet vid barrieren. FTill ert nattlogis? Kunde icke Casimir ut! rätta er angelägenhet ?) Dmöjligt. Ni måste alltså i egen person — — —? Ja, beklagligen, käraste fader. Ett göromål, som är oåterkalleligt och icke kan uppskjutas, väntar mig der. Pet, alt som jag dog i samma värdshus i går, klockan en qvart före midnatt, så måste jag i egen person anträffas der, emedan jag i dag, efter en timma, eller klockan fyra, skall begrafvas.n Fruntimren uppgåfvo ett skri af fasa. Onklen föll från stolen och på Peter Gervais skimrade det för ögonen. Under tiden försvann den olycklige Riesenstabls vålnad och tjenstfolket, som gepast tillkallades, hade icke sett eller mött honom hvarken i trappan eller i förstugan. Ihuset blef nu fullt att skaffa. Alla tre fruntimmerna