Aftonbladet – 8 juli 1845, sida 1

EN SPÖK HISTORIA. Det låter knappt troligt, men är dock sant: med spöken har det sin rigtighet. Hviiken af de benägna läsarne, som för någon tid sedan varit i Paris, har kunnat derom öfvertyga sig och skåda ett spöke, hvilket vandrade omkring på ljusa dagen, visade sig i sjelfva den lifligaste delen af staden, hemsökte en stilla borgarefamilj, höll till godo hos den en treflig måltid och företog sig åtskilligt, som icke på förhand bör upptäckas. — å historien hafva sin gång. Då vi sade, att händelsen tilldragit sig för någon tid sedan, måste vi likväl tillstå, att det är temligen länge sedan: hundra år, väl räknadt. Alltså: den 4 April 1744 stod ännu vid gatan Saint-Honor i Paris ett, sedermera mnedrifvet och alldeles försvunnet hus, som då beboddes af en rättskaffens köpman, Peter Gervais, en man, hvilken fann sig hjertans väl i sin mörka krambod och det, innanför den, befintliga kontoret, der kassakistan inneslöt en ej obetydlig förmögenhet. Han var född i Franche-Comte, hade tillbragt sina läroår i Strassburg och — ehuru lyckan, så alt säga, i Paris vuxit honom öfver hufvudet — hyste han likväl till parisarne det största misstroende. Ian gaf dem icke kredit för en sous — och ännu mindre skulle han velat bortgifva sin dotter till en parisersprätt och dagdrifvare. Denna dotter, hans enda barn, var en verklig skönhet, hvarå icke det minsta var att klandra, med bläcksvarta ögon och hår, med kinder, fina och Iena, som det mjukaste sammet ifrån Sedan. Hon het Louise, såsom de flesta parisiskor på den tiden, hans maestät konungen till ära. Hon räknade aderton år och åttitusen livres i hemgift — en vacker summa den tiden. På minsta vink af hennes lilla täcka finger, skulle hundra friare fallit till hennes fötter; men hon var en from och lydig flicka och fadrens vilja var hennes.