Aftonbladet – 3 juli 1845, sida 2

å!minstone på någonting dithörande, men när man ser den väna danska stranden på en fjerdedels, stundom blott en åttondedels mils afstånd, med sina otaliga lustställen, slott, herrgårdar, allt infattadt i ramen af de herrligaste parker och skogar, skulle man dock snarare vilja tro att man reste på en flod eller ströke förbi de idylliska bygderna på Djurgårdens stränder vid Stockholm. På höger band upptäcker man den skånska kusten, tecknande sig i bugtiga konturer och med en blåaktig halffärg. Ungefär midt på vägen har man Landskrona helt tydligt vid sidan om sig, men denna vy undanskymmes snart af ön Hven, hvars långsträckta rödgula strand man nu i stället följer. Farvattnet kniper alltmer och mer tillsamman. Hundratals seglare hvimla om hvarandra, stolta skepp och briggar, hvilka med yfvigt utbredda segeimassor brösta sig af sin förliga vind, små envisa, uppnästa skonertar, som trotsigt kryssa sig upp i motsatt kurs, att icke glömma alla dessa qvicka fiskarbåtar, som med en röd segellapp hoppa öfver vågspetsarna och liksom små fria diablerier uppfylla mellanrummen på taflan. Ännu en timmas segling, och de tvenne kusterna tränga sig tillsamman, så alt det stora Sundet snart endast är ett trångt pass, Kronborgs ståtliga fästning ligger på sin utlöpande landspets i fonden, det svenska landet med Helsingborg och Kärnan böjer sig tätt derbakom, så att ögal tycker sig skönja de begge stränderna liksom ett sammanhängande helt. Der ser man redan den stora Dannebrogen svaja från Öresunds verlåskunniga kungliga tullkontor, man stryker förbi det förankrade vaktskeppet och befinner sig i Helsingörs vackra hamn. Helsingör är hvad man kallar en bygglig stad. Ordentliga gator, flera stora och hedersamma byggningar, försvarliga troltoarer, fina blomsterkrukor i fönsterna, mångenstädes till och med en lithophani, omslingrad af murgrön eller passiflora! För öfrigt är det visserligen långt