Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 3

Jårhundradet till större lif, och knappt lyfte sig fo I kets mod till att gå en framtid till mötes, förrän Ise den skandinaviska idten framstå såsom den först politiska tanka, hvilken kom til medvetande och ti Iyttring. Och då oerhörda olyckor stormade in p folket, så att hvarje politisk tanka syntes krossa och hvarje hopp på framtiden slocknadt, — d Iledsnad vid det närvarandes elände dref folkanda till att söka tröst i forntidens minnen: hvad annas mötte henne der, än tankan på nordens enhet, hvi I ken grundliga forskare och inspirerade sångare fc strade och bevarade till bättre tider, likasom Levitern fordom dolde den sista telningen af Davids ätt u templets helgedom. Hvad under, att folkandan di hos oss såsom i det öfriga Europa, åter upplyft hufvudet och andades litet friare, att den fattad l och fattades af den id, som är vår forntids minn och vår framtids hopp, som är våra nätters mån och vära dagars sol och den brunn. hvarur vi skol ösa mod och kraft till att utföra vår tids värf. Der före hyser jag hopp om mitt fäderneslands blifvand öde; ty mitt fädernesland är det treeniga norden, derföre tror jag på den id, för hvilken vi äro hä samlade; ty den daterar sig icke från i går elle förgår, icke från några ynglingars vänskapliga sam mankomster eller några skaiders sköna drömmar utan den är lika gammal, som sjelfva norden: de har århundradens bäfd och verldshistoriens heliga dop Men derföre är det icke mindre sannt, att denn stund är full af djup och helig betydelse; ty den ä ett mäktigt vittnesbörd, att vi omsider kommit i: på den rätta vägen, i det vi ej mera söka grund: nordens enhet på våld och förtryck, utan på frihe och vänskap, — den väg, hvarpå vi kunna nå den oberoende af dynastier och grundlagsfrågor och uta afbräck i allt, som är häfdvunnet och skönt oc! dyrbart i denna egendomlighet, som hvart och ett a nordens trenne hufvudfolk icke bör bortkasta, uta! tvertom bevara, stärka och utveckla i den nationel: enhet, hvari de veta sig förenade till ett stort, et rikt och mångfaldigt helt. Det är insigten häraf som fört våra långväga kära gäster hit till oss, de är den, som här kommit dem till mötes, och ja; vägar anse mig förvissad om, att dessa dagar skol: kraftigt stärka oss alla deri, och att den sköna tafiar af en stor folkstämma under frihetens och vänskapens baner skall göra ett mäktigt intryck på de upp. märksamt aktgifvande folkens fantasi — ty fantasier är folkens ögon — och sålunda blifva ett verksamt medel för vår tres propaganda. Det är naturligt att detta medvetande först och starkast gripit den studerande ungdomen; ty det är — att jag här må upprepa det — det är ju andens majestät, att der med idtens fiammande spira utstakar för verklighe ten dess väg, och det är de unges gamla rätt at dristigt på förband uppställa det mål, för hvilket di skola verka såsom män. Derför vilja vi icke låt: det hindra oss, att vi blott äro unga; ty, såsom el annan talare nyss har sagt, framtiden tillhörer ju d unga. De gamle äro icke emot oss — vi hafva jt vittnena derpå midt ibland oss och omkring oss Men vore de ock emot oss, så skulle det icke förmå att rubba min tro. Jag skulle då säga till df gamle, att de skola vandra i öknen tills de all: äro döda, äfven den siste ibland dem, men vi skola se våra önskningars förlofvade land; och de unga vil jag påminna derom, att inom 4 eller 2 decennier lig ger vårt fäderneslands öde i våra händer. Då sitt: vi i konungarnes och folkens råd, då hafva vi vår anvista värf, hvar i sin krets, rundt omkring i all; Nordens länder, då hafva vi alle medel i händerni till att fullborda hvad vi hafva gjort till vår lefnad mål. Och blifva vi då trogne den stora sak, vi nt omfatta med ungdomens enthusiastiska värma, arbet: vi då, hvar och en på sitt vis, hvar och en med de krafter, som äro honom gifna, och i den ställning lifvet, som blifyver honom beskärd, för dess framgång och seger; då får vårt lif innehåll och betydelse, di skall vår sträfvan bära rika och välsignade frukte för vårt stora, gemensamma fädernesland, det stolta herriiga Norden. Detta är det löfte jag aflägger denna högtidliga stund, och jag tager eder alla, s många här äro, till vittne på mina ord. Och ja; frågar eder alle, som här ären tillstädes, jag fråga eder med det allvar, som uppfyller min själ och son lyser mig till mötes från edra ögon, — jag fråga eder, om j med oss viljen ingå ett sådant fostbrödra skap? Jag frågar eder, om detta ja är mera, än et enthusiastiskt ögonblicks flygtiga rus, om det är e. der innersta själs djupaste tanka och sanna uttryck, så att det icke förvissnar, när lifvets mödosamma arbete tungt sänker sig ned öfver eder hjessa, icke bortföres af vädret, när motgångens stormar fara fram öfver edra hufvuden? Jag frägar eder om j veten att ett sådant Ja är ett heligt löfte, hvarmed ingen ärlig man må lättsinnigt leka, — ett heligt löfte för hvilket j sätten eder mandoms ära och eder själs frid i pant? Nu frågar jag eder då, om j såsom är lige män viljen hålla, hvad j af uppriktigt hjerta haf ven lofvat? Om j viljen blifva trogne, — trogne in. till ändan, — trogne i lif och död? (Alla dessa frå. gor besvarades med dundrande Ja, hvilka slutliger stego till en så stormande höjd, att de förorsakade ett långt afbrott, hvarefter talaren fortsatte:) I de jag , står här och detta löftes väldiga böljeslag brus: omkring mig, framträder för min själ en bild, så gi gantiskt stor, att jag nästan förfäras vid att mana der fram för eder; men också så stor, att ingen kan miss tänka mig att förbise den omätliga skillnaden, både på personerne och omständigheterne. Jag vill der före nämna den, ty det är godt att fästa blicken på det stora; — derigenom vexer det lilla. Det ställe hvarest vi äro församlade, är väl nu en rikt pryd högtidssal; i går var det ett ridhus. Nå väl, Mine Herrar! det var i ett sådant hus, Bollhuset i Ver: sailles, som, en aftonstund för mer än ett halft århundrade sedan, en samling af män kommo tillsam: mans, utgångne från sitt sönderslitna och förstörd: fäderneslands skiljda trakter, och aflade en högtidlig ed att blifva tillsammans tills de hade frälsat sitt fä dernesland; de höllo sitt ord, och denna afton ble ett af de stora momenterna i verldehictnrien. ett a