Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 2

Innan Gabriela med sina följeslagare kom till staden, syntes en ensam man till häst, och då hon hörde att det var fadren, skådade hor hastigt upp, suckade djupt, sänkte hufvudet åter och sade: O Gud! han kommer allena — utar Guelf!l) Peter Konink framkom; tåget stadnade och tigande räckte Gabriela fadren handen. Han fattade den — och teg äfven. Ljudlöst och långsamt nalkades man nu staden, då fadren brö! tystnaden och sade med vek och bruten stämma Min goda Gabriela! Jag ville icke att du skulle iterse honom död; det är ju bättre att han än begrafven? Du har nu för din själ, icke han: löda, utan hans lefvande bild. Så fortlefver har ou i ditt hjerta, så som han evigt för dig fortlef. ver der ofvan. Icke sant, min Gabriela, det va bäst att du icke såg honom ? Gabriela tryckte den faderliga handen och ga ett akande tecken, och då fadren vemodig slö henne i sin famn sade hon sakta: Min goda far modren helsar er, hon är sjuk. Detta var det enda hon yttrade. Men hon va ej förr med fadren inkommen i staden, än denne måste föra henne till stranden af Lys. På de ställe, der Guelf dog, låg han begrafven. Här ka stade Gabriela sig ner och kysste den friska graf: högen. Sedan satte hon sig der hufvudet låg oc hviskade: Nu vill jag leka med dina mjuka, ljusa ockar. Och ljuft leende tog hon en jordklimp söndersmulade den och gömde stoftet i sin hvita ff tårar fuktade näsduk. Nu framkom fadren, som hållit sig bakom er ridebuske vid stranden. Gabriela sträckte di länderna emot solen och sade leende: pvÄlskade