Aftonbladet – 1 juli 1845, sida 3

och förde, eller snarare, buro soldaterne ståthål laren in i skogen, under utrop: Flandrarne, Flarn drarne komma!, kastade honom på en häst oc flydde med honom. . Redan voro de på andra sidan af småskoger och. upphunno snart de yttre fästningsverken, d Peter Konink med de framilande Flandrarne an kommo till dödsplatsen. . Den döde låg fridsamt leende på det höstliga gulnade gräset, med högra handen lagd på pan nan och den venstra på hjertat, såsom ville har der förvara allt hvad herrligt deruti lefde, innar det genomborrades och brast. Peter Konink stod nedböjd, med armarne fäll da, och andades häftigt flåsande. Smärtan, dei hastiga, oväntade, mäktiga smärtan, bade så öf verfyllt hans själ, att den äfven meddelade sig å kroppen och jagade blodet genom ådrorna til bjertat, som förstockadt ville brista. Sedan ned föll han vid den döde, utan att tala; endast Jemrande och qvidande sade han sönderslitande: Guelf!, , Flandrarne greto alla, och af de ljud, Pete Konink frampressade, förstodo de endast orden Guelf, Guelf! Gabriela, Gabricla! Aftonen skymde, Lys vågor sorlade doft och gräset fuktades af den fallande daggen. Det var som välde himlen en svepduk, sjöng vattnet en liksång och tårades gräset vid stranden. Sedan Peter Konink fattat sin döde älsklings hand, uppstod han, utmattad, och sade sorgligt: Väl dig, du gode Guelf! Du har öfvervunnit verlden och döden; och måtte Gud, som är sjelfva kärleken, trösta min arma dotter! Sedan flätade Flandrarne af pilgrenar, som grönskade på stranden, en bår, bäddade den med humle och mjukt gräs, och lade derpå den aflidne samt det afbrutna svärdet, Fästet dertill syntes ej, utan låg qvar hos de fallne fransmännen, dunkelt, som en utbränd fackla. Genom den dystra skymningen buro nu Flandrarne liket förbi