Aftonbladet – 1 juli 1845, sida 2

. X VIL Då Peter Konink andra dagen red in uti lägre! vid Courtray, stod Guelf med en tjenare på er äng, som låg på sidan deraf, och temligen närs staden. Han såg bort, öfverläggande och beräknande till en punkt och sade till tjenaren: Der är stället, nära stranden vid den stora stenen, der skogen börjar., Han gick skyndsamt framåt till det betecknade stället, och snart stod han vid stranden af Lys. Framför honom låg en vidlyftig humlegård och vid sidan deraf, icke långt från floden, började småskogen, som utbredde sig dit. Han satte sig på den stora stenen, derifrån man kunde öfverse humlegården och åkerfältet, hvilka sträckte sig ända till stadens fästningsverk. Icke länge ble han sittande, utan gick med hastiga steg af och an på stranden och såg ofta efter solen, liksom längtade han efter dess nedgång och som vore del ett tecken att något vigtigt här skulle tilldraga sig Och så skulle äfven inträffa. Tre veckor hade han redan legat för Courtray och visste att hans far uppehöll sig der. Hittills hade föga uträttat: emot staden, och strid och seger sysselsatte ickt mera Guelf så uteslutande som förut. Ofta, di han, nu sysslolös, från fältlägret blickade mot sta den, bade fadrens bild lifligare än hittills visat sig för hans själ — och om än erinringen försvann lemnade den dock önskningen qvar, att ännu er gång få se fadren. Guelf kände sig så outsägligt lycklig. Alla verldens kronor och rikedomar gällde för honom intet emot besittningen af hans älskade trogna Gabriela. Frihetens timma slog allt närmare föl Flandern, och för hans fröjdande hjerta felades endast ett lugnt slut af misshälligheten med fadren Icke försoning och förlåtelse, kärlek och välsignelse kunde han hoppas. Han ville endast se honom, lugnt och barnsligt räcka honom handen taga afsked och säga: Lef väl, min far! lef väl Hvad jag gjort ångrar jag icke!,