Aftonbladet – 1 juli 1845, sida 2

och hvars betydliga fästningsverk var af fransmännen förstärkt. Härifrån trotsade de nu och väntade undsättning från Frankrike, der konunsen, på ståthållarens uppmaning, låtit uppsätta en betydlig här; men Peter Konink fruktade den icke, om Courtray snart eröfrades. Då hade fransmännen icke mera någon fast punkt. Flandern och ban boppades med destomera tillförsigt besegra dem i ett öppet fältslag vid gränsen, som antalet af de stridande Flandrarne nu utgjorde sextiotusende. Peter Konink hade tagit afsked af Wilhelm Juliers, som öfverlemnat hären och landets väl i hans händer och sändt den hjertligaste helsning till Guelf. Peter Konink gick rörd utur slottet, satte sig till häst och red till staden med eskorten, den han befallde att rasta en timma och sedan komma att afhemta honom. Han sjelf red nu hem, der Gabriela vid dörren föll i hans armar och modren, såsom förut, såg leende och smickrad på den menniskohop, som samlat sig vid huset. Den korta timman försvann vid berättelse, om hvad som tilldragit sig vid hären, och med hastigt förtärande af hvad fru Rinhilda rikligen framsatt. Timman var förliden och ryttarne redan utanföre. Då trädde Gabriela långsamt till fadren, gaf honom snyftande handen och sade stilla: Min far, o, min far, när får jag återse min älskade Guelf?, Fadren kysste henne och svarade gladt och tröstande: Mitt goda kära barn, var lugn, snart får du återse din Guelf, kanske inom få dagar., Sedan lemnade han rummet och red med sine ledsagare ifrån staden. Tigande och allvarligt såg han ut åt det vida höstfältet, och talade han någon gång med en ryttare, var det derom, att snart ett afgörande anfall måste företagas emot Courtray. För sig sjelf sade han: Då Courtray är intaget, är Flandern fritt och jag får njuta fröjden att återföra Guelf i sin sörjande makas armar.,