Aftonbladet – 30 juni 1845, sida 1

AES NTE ENVIS SOTENÄS IE SATSEN TONER PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION DEN 2 NOVEMBER 1844, ANGÅENDE DE TYSTA FÖRMANSRATTERNAS AFSKAFFANDE. (Forts. fr. Lördagsbl.) Biskop Nibelius: Då jag ej anser någon sådan förändring böra vidtagas, hvarigenom de omyndige utan ersättning gå miste om en förmån, de förut haft, den må vara huru liten som heldst, så kan jag ej bifalla det i utskottets betänkande framställda förslaget. Man har sagt att hufvudsakliga säkerheten ligger i förmyndarens rediighet; men derom är cj nu fråga. utan om de kontroller, som böra finnas, då nämnde egenskap hos förmyndaren saknas, eller då, af andra orsaker, åtskilliga fordringsegare göra anspråk på hans fasta egendom. Jag medgifver visserligen att de tysta förmånsrätterna medföra många olägenbeter. Det vore således onekligen väl om de upphörde, men på ett sätt att de omyndiges rätt i alla fall vore tryggad. Och då detta synes kunna ske på det sätt att förmyndaren bör lemna inteckning för de medel han har om hand, hvilken då gäller med öppen förmänsrätt från den dag, då den är gifven, så instämmer jag i doktor Norströms, som mig synes, väl motiverade yttrande, enligt hvilket så väl inteckningshafvarenas som de omyndiges rätt betryggas, och yrkar återremiss af betänkandet. Professor Fries: I hufvudsaken instämmer jag uti prosten Norströms sakrika och grundliga anförande — och utbeder mig derföre blott få tillägga några reflexioner, föranledde af en del sednare anföranden och den muntliga diskussionen. Ursprunget till de omyndiges förmånsrätt ligger i en gammal folktro, att barnarf hvarken sjunker eller brinner, emedan man tänkt sig de värnlöse ställde under högre makters skydd. Från urminnes tider hafva ock de lagar, som flutit ur folkens samvete, förklarat de omyndigas egendom fridiyst och undanryckt stundens förstöring. Annu i dag lefver denna åsigt i naturens bröst, än i dag är denna lag för pluraliteten kär och helig. I de landsändar, der fädrens alivar och enkla seder ej bortnötts, afbördar man sig ännu villigt denna hedersskuld för bortdöda åldrars omvårdnad till kommande slägten. Hedery. Bondeståndet har, häruti oberoende af dagens läror, uttalat folkets röst, och detta högv. Stånd, som de värnlöses naturlige målsman, har vid förra riksdagarne varmt förordat de omyndigas rätt och menskhetens kraf. Fast vigten, rättvisan, menskligheten af detta skydd redan grundligt och segrande äro bevisade, bestrider ingen, att dessa lagar böra närmare lämpas efter nuvarande tid och förändrade sociala förhållanden, likväl på ett sätt, som undanrödjer det menliga inflytandet af deras förhemligande och derigenom tillika ökar tryggheten för pupillernas rätt. Mig synes man allt för ensidigt uppfattat blott endera af dessa intressen, och synnerligen de som vilja borttaga allt värn för de omyndiga, blott till förmån för andra intressen, som lefva för stundens fördelar och blott afse kapitalisternes trygghet, låntagarnes utvidgade skuldsättningsfrihet. Om dessas försvarare måhända grundligare kunna docera, skenfagrare lyckats demonstrera sina abstrakta satser, så klappar ändå något inom oss,.som svarar: det är icke så: så lärer erfarenheten, att den nuvarande lagen minst 9 gånger bland 40 undanryckt de omyndigas gods från sköfling och förskingring. Och just derföre att man ej blott vill afskudda det tryckande i sättet, utan helt och hållet undandraga sig denna hedersskuld, att man ej för det allmännas väl vill underkasta sig några ehskilda olägenheter, just deröfver sörjer jag. Under diskussionens lopp tycker jag mig likväl funnit mera olikhet i ord än sak, mera strid om sättet än om målet. Alla synas vara ense derom, att det hemliga bör borttagas; att det så för förmyndarne som pupillerne vore en vinst, att de i stället för tysta blefvo öppna. Och ehuru man sökt undandraga sig det enkla vilkoret derför, neml. att hvarje domstol, som tillförordnar en förmyndare, åläge att genom protokollsutdrag derom underrätta domhafvanden i orten, hvarigenom allt svek och ovisshet blefve undanröjde, tvekar jag att nägot bättre medel kan utfipnas. Enda deremot uppgifna skälet, att detta skulle öka domstolarnes besvär, mäste vika för det allmännas kraf och ersältes tacksamt af de omyndiges medel. På landsorten, der förmyndaren vanligen bor i domsagan, blefve detta besvär oändligt mindre än man föreställer sig, oändligt mindre än årliga granskningen af förmyndareräkningar, som utan pröfning af sjelfya medlens säkerhet är en ren chimär: