Aftonbladet – 28 juni 1845, sida 1

OBS. Fartyget gör om Måndag e. m. on vidare :kall tillkännagifvas i Mi san OKIRRATODE ur: bvarom PRESTE-STÅNDETS DISKUSSIC VEMBER 1844. ANGÅENDE ET iYSTA FÖRMÅNSRÄTTERNAS AFSKAF:ANDP. (Forts. fr. rsdagsbl.) Prosten Gahne: Att detta betänkande är al största vigt, då det afhandlar den fö ie frågan om de tysta förmånsrätternas afskaffand ka blifvit ansedda såsom det säkraste skydds: för omyndiges af förmyndare förvaltade medei. äfvensom att själfva frågan blifvit på ett ganska förtjenstfullt sätt utredd och besvarad, ärnar jag ici estrida. Den är ej allenast partielt betraktad. uts: hang och jemnbredd med de allmä på hvilka samhällets och individer hvilar. Men frågan står ock i ett oskiljaktigt ammenhang med de allmänna kreditförhållandera, såcana de uppenbara sig, så att om de visa sig till sjelfva grunden skakade, måste sådana mede! nas, hvarigenom säkerhet, förtroende och re såsom de säkraste garantier för omyndiges indiges medel, återställas. De närvarande krediförbållanden, hvilka isynnerhet sednare tiders lags!atganden framkallat, har man cj skäl att loforda, då en sådan osäkerhet och räds!a visar sig i afrö et och i näringarne, att. om en snar hjelp s blifva, det värsta är att befara. Under säd idigheter blir dot gällande lagbudet icke t esvörande av beskydda de omyndiges rätt, då i minen utvägar finnas och begagnas till. dess kränkning. År förmyndaren en rättsinnig man, så måste den pligten kännas alltför tung. som kan inskränka har 22 verksamhet och företag, samt hindra tkocom från erhållandet af sådana hjelpmedel, af hv;ika han finner sig vara i största behof. För den anne är förmyndarekallet både tungt och miles för den mindire nogräknade betyder det mindra. Säsom det vanligen tillgår, tror man sig hafva vunait allt och ställt väl till, när den omyndige fått förmandeare, som sedan får göra och läta efter silt bobag och godtfinnande, i hvilket han sällan eller aldrig blir af myndlingens anförvandter, om sådene finnas, störd. Under min embetstid och vid de förlikningskommissioner, som i mitt pastorat finnas komna tvister visat sig huru omyrdi valtas, och har erfarenheten hos n: vertygelsen, alt årliga och nogg a kontroller öfver förmyndares förvaltning sna och säkrast befordra ändamålet; emedan; och i den händelse förmyndaren sjelf vill begagna medlen, han kan åläggas att ställa säkerhet, och om han hefinnes vårdslös, då blifva från förmyndarekallet entledigad. Derföre bör det vara ett ovilkorligt åvggsnie för närmaste fränder och, der de saknas, för af kommunen utsedde gode män eller för förlikn:n2sdomstolarne, att hvarje år granska förmyndares räkningar och öfver dem utlåtande afgifva, och är det min öfvertygelse att, om de omyndiges medel på detta sätt omvårdas, skola de mindre löpa fara att förskingras, än nu, då man på god tro och med förtröstan till den tysta förmånsrätten kan förlora allt. Då jag förut lemnat mitt bifall till den K. propositionen, som finnes i höglofl. Lagutskottets betänkande MM 44, tvekar jag ej. att, ehuru fader till fem omyndige barn, äfyen lemna mitt bifall så väl till K. Maj:ts nådiga proposition, som till det utlåtande, hvilket i närvarande betänkande förefinnes. — Prosten Carlander instämde uti hvad prostarne Ekstrand och Gahne yttrat. Prosten Sidner: Jag saknar theoretisk lagkunskap, och kan således icke ur denna synpunkt hafva skärskådat det för handen varande öfverläggningsämnet; men om jag ock skulle hafva egt någon sädan, så hade jag ändå icke genom något dess sofisteri velat bortresonnera min oafvisliga inre känsla. Saken afficierar mitt hjerta, och ehuru jag väl vet att dess röst icke i rättsfrågor får vara den ensamt afgörande, så saknar den likväl icke alla anspråk på att höras. Jag har visserligen hört och vill icke bestrida, att de tysta förmånsrätterna förorsaka mycken olägenhet i den allmänna krediten; men om jag lägger denna i den ena vågskålen och de omyndigas rätt till samhällets skydd i den andra, så har den sednare för mig mycken öfvervigt. Man vill genom en lagstiftningsåtgärd bereda beqvämlighet åt kreditorer, staten vill tega vård om dem, som icke äro i behof deraf; men de omyndigas och värnlösas rätt vill man lemna derhän. Detta är så motbjudande för min moraliska känsla, att jag icke under någon förevändning kan dertill lemna mitt bifall. Om nåBon garanti ställdes, hvarigenom de omyndiges rätt på annat sätt kunde tryggas och förvaras, så vore det nägot skäl att uppflytta inteckningshafvares anspråk, nu är det intet. Jag styrkes i denna öfvertygelse älven af hvad en för lagkunskep utmärkt man i bifogad reservation anfört. Det lagstadgande, säger han, om hvars upphäfvande nu är fråga, har verkligen, såsom jag vågar påstå, vid många tillfällen åt omyndige räddat deras egendom. Man ser således, att de tysta förmånsrätterna äro ett medel, kanske det enda, att värna den värnlöse, det bör väl dä icke förkastas, utan at sälta något annat i stället. Hvad de allmänna kassornas förmånsrätt beträfar, så är den, efter min tanke, af mindre vigt, och nå gerna försvinna; de hafva alltid sina målsmän, om lättare kunna kontrolleras, och tvingas derföre f embetspligt och omtanke om egen välfärd till vakamhet, men så är icke förhållandet med den vårdsöse förmyndaren. BDBessa skäl äro för mig nog taande, för att för min del yrka afslag på den förelagna lagförändringen. Doktor Säre: Om de tysta förmänsrätternas uppäfvande eller, rättare sagdt, nedflyttning afgaf Kongl. Maj:t nådig proposition redan vid 4834 års riksdag, tt förslag, som likväl hvarken då eller vid sistlidet iksmöte vunnit Rikets Ständers bifall, emedan man ordrat sådana garantier i stället, genom hvilka de a oo 4 svara i alla afcaandan trvocad Macca adgat den öf