dig, att vi nu lefva för Flanderns frihet, till dess äfven vi, förlossade, få ingå i fridens boningar., Icke allenast borgarne, som voro på torget, utan flera andra slöto sig till liktåget, som under klockornas ljud gick genom gatorne. Ankomna till stadsporten, uppstod ett kort uppehåll deraf, att Guidos sonson, Wilhelm Juliers, intågade. Honom följde många adelsmän och en skara af borgare och bönder, alla beväpnade. Så snart likbärarne stadnat, frågade en af de adlige: Hvar bor Peter Konink? Då framträdde denne och sade: Här är jag, — så snart ag återkommer från kyrkogården, står jag till tjenst. Och Guidos sonson, skön, liflig och endast 20 år, red nu fram till bonom och yttrade: Jag välsignar det ögonblick, då jag lärer känna er. Öfver er kan Flandern vara stolt. Till Gent hade redan i går underrättelse kommit om hvad som dagen förut här tilldragit sig, och att ni med flere andre borgare blifvit häktade. Jag samlade då i största hast folk för att skynda hit till bistånd och er befrielse, och mötte i dag budet med er kallelse. Ni sen här äkta flandrare, riddare, borgare och bönder, och, som jag på hitmarschen hört, komma flera efter för att understödja er och ert ädla verk för Flandern. — Hade jag vetat, att utbrottet varit så moget, skulle jag långt förut förenat mig med er — Derpå steg han af, räckte Peter Konink handen och talade med honom hjertligt och förtroligt. Detta uppträde gaf liktåget något högtidligt, och då Peter Konink nu berättade för de ankomne förhållandet med liket, och Wilhelm Juliers med