Aftonbladet – 27 juni 1845, sida 1

Alla tego, borgarne återgåfvo de fångne deras vapen, ståthållaren kastade sig på en häst och ilade med de andre bort öfver fältet. Borgarne sågo med djup rörelse på Guelf, hvars ögon summo i tårar. Han hade nu firat barnsliga känslans sista sabbatsafton. Stilla vände han sig om för att gå, då Peter Konink stod vid hans sida, slöt onom i sina armar och sade tröstande: Jag är u er vän, er far!, Guelf hvilade nu hjertligt vid den nya fadrens bröst, och solen lyste varm ner på dem, då de itervände till slotiet. Här voro alla borgarne örsamlade och vapen, hästar och allt efterlemradt delades. Till Peter Konink och Guelf framörde de ståthållarens tvänn2 bästa hästar och cvänne funna praktfulla guldstickade mantlar; men Peter Konink såväl som Guelf nekade att bära mantlarna. I denna högtidsdrägt, sade Peter Konink och visade, på sin klädning, blef jag skymfad, föngsad, plågad och deruti skulle Jag afrättas. Derföre vill jag bära den icke allenast i dag, utan till dess hela Flandern är fritt. Tåget gick nu till staden och efter det fyrahundrade fångna fransmän, bevakade af borgare. På torget stadnade tåget och borgarne utnämnde, senom åldermännen, Peter Konink och Guelf till sina anförare och styresmän för kommande tid. Den sednare tackade och föreslog, att ilbud skulle genast sändas ut i hela Flandern, att förkunna hvad som skedåt och uppfordra städer och var alt afkasta det fransyska oket, eiler, om de kände sig för svaga, hasta till Brögge med manskap och vapen. Alven sinde Peter Konink tvenne af de äldste åldermännen till Gent och