Aftonbladet – 27 juni 1845, sida 1

pade; de öfrige hade icke gjort motstånd, utan tagit flykten. I slottet var det ännu lifligt och under vapnens dån hördes fortfarande ropet: pFrihet och Guelf! Solen var ännu höljd i morgonrodnadens slöja, men syntes hvarje ögonblick färdig att framträda derutur, då de sista fransmännen, hvaribland befunno sig två ryttare, flyende störtate utur slottet. Guelf såg genast att den ene ryttaren var hans far, och nu var det som om marken brunnit under hans fötter, han ilade i den riktning dit fadren red, och kom honom närmare, utan att han ville eller önskade det. Ett skri hördes nu, han såg opp; en al ryttarne hade störtat och hästen jagade lös öfver fältet. Under tiden upphunnos de flyktande af de förföljande borgarne, som arr väpnade dem och voro tillreds att fångne återföra dem till slottet. Någon misshandling erfor aldrig någon fånge af borgarne, men glade ropade de: Vi hava gjort den bästa fångsten! Tyrannen måste nu sjelf intaga fångtornet. Halt ropdde nu den framstörtande Guelf; lösen fångarne; gifven dem deras vapen åter. Må desso blifva de ende, som förunnas ett hederligt aftåg.n Bof! Nedrige son! skrek ståthållaren, skummande af raseri, under det borgarne höllo stilla med tåget; kom, jag vill omfamna dig, vill med mina händer krossa, strypa dig, vill fördömma, förbanna dig! Guelf kunde icke svara, men handen räckte han mot himlen och sin blick höjde han lugn och stadig. Då uppgick solen, full och mild; dess ljus föll på den tigande sonens anlete och frikallade horom från all skuld, all förbannelse.