Aftonbladet – 25 juni 1845, sida 2

,Det måste så vara, svarade Gabriela bäfvande; jag gör det gerna, men älskar du din far, då förmår jag det icke, kan icke hämnas min arme, olycklige far; der, der ligger vapnet. pStilla dig, Gabriela, sade Guelf, ,var lugn; min far skall lefva och din far vill jag befria, rädda, nu i denna natt. Bländad och liksom träffad af en blixt skakades Gabriela, och Guel! fortfor raskt och eldigt: Derföre är jag här, derföre måste jag genast bort för att samla borgarne. Åro fångarne fria, fly vi med din far och din mor öfver hafvet till ett aflägset land, fly redan denna natt. Från min far är jag för alltid skiljd, tillade han långsamt, bandet är slitet. Och gråtande tryckte sig nu Gabriela fastare till hans bröst, tll hans läppar, återlifvad och nyfödd för hoppet, för kärleken, för himlen. Då klappade det på dörren. Förskräckta uppforo de lycklige, och i dörren syntes en af de två väfvarelärlingarne, halfhögt erinrande: Herr grefve, det är snart midnatt. Jag kommer, svarade Guell. Farväl, älskade Gabriela; gå nu till hvila — och efter några timmar stå åter upp och väck äfven din mor. Gabriela tryckte honom ånyo till silt hjerta, ville icke släppa honom och sade endast i en ton, tacksam, himmelskt mild och älskande: Guelf, min ädle Guelf! Lärlingen påminte ånyo. Guelf gjorde sig nu lös från de muka, runda armarna och gick; men Gabriela, som hastigt fattat knifven, följde efter till dörren och sade: Tag den; för himlens skull tag den och kasta den ifrån dig, långt, långt bort. Efter några ögonblick var Guelf med de begge lärlingarne ute på torget, och Gabriela stadnade qvar i sitt rum. Hela hennes väsende var nu Ibön. Med sammanknäppta händer riktade hon Isin blick, än mot höjden, än utåt gatan; sömn kom icke i hennes ögon: (Forts. följer.)