Aftonbladet – 25 juni 1845, sida 2

som ledde till boningsrummen. Här stadnade Guelf ett ögonblick, då han hörde en dörr Öppnas, hvarifrån utkommo tvänne välvare-lärlingar, af hvilka den ene sade: Det är tid att vi begilva oss bort, de andra äro troligen redan församlade. Om några dagar kan nog förslaget verkställas. Guelf hörde dessa ord, upptäckte sig för de förskräckte lärlingarne och talade med dem. De besvarade alla hans frågor, berättade allt och följde honom uppför trappan, der de väntande stadnade, under det Guelf, som, trefvande i mörk: ret, kommit till den välkända med buxbom in lagda dörren, sakta öppnade den. I sitt rum satt Gabriela vid bordet, derpå ljuset dunkel brann, med hufvudet stödt mot handen och mer slutna ögon, såsom i en stilla slummer. På bor det låg den hvita fläderblomman och jemte de en blankslipad knif. Guelf gick tyst fram; lad sakta handen på Gabrieias hufvud, kysste de bleka, rena pannan och sade ömt och hjertligt Gabrielal . De långa slutna ögonlocken rörde sig, de slum rande ögonen öppnades och Guelf skådade in der uti. Ännu en gång sade han ömt förtroligt Det är jag, älskade Gabriela, din Guelf! Den vaknade blef sittande, såg på honom ve modigt, och utsträckte armarne, såsom efter e himmelsk syn. Så förekom henne denna up penbarelse; men då nu Guel? slöt henne i si famn, utropade hon: Guelf, Guelf! — ja det ä min Guelf Stilla och suckande tillade hon Ack! du älskar ju icke ståthållaren, din far? — O, gör det icke. — Jag miste straffa honom — älska endast min gode far; honom måste ja hämnas innan solen uppgår. Guelf omslöt henne fastare, tryckte en kys på de bleka läpparne, och skakad af dessa or Isade hän, i högsta smärta; (Gabriela! min arm Gahriala ty Ne