Aftonbladet – 25 juni 1845, sida 1

Då uppsprang Gabriela, blickade mot fönstret och ropade högljudt: Fader! Fader! Och fadren svarade: Min Gabriela, mitt kära, trogna barn! Så betraktade de hvarandra länge tigande, och detta tysta åskådande var bättre än ord, ty i sådane ögenblick ser man icke blott med ögonen, utan ock med själen och med denna vida skarpare än med de förra. Gabriela blickade endast på fadren, men denne äfven på den sjunkande solen, och detta naturens berrliga skådespel frambragte hos Peter Konink en stark, skakande känsla; ty det var sista gången han skulle skåda denna stjernas nedgång; men efter en stund sade han något lugnad: För mig må solen gerna sjunka, jag vill dö tillfreds, om den snart uppgår öfver ett fritt och lyckligt Fiandern! Sedan frågade han: Vet du det redan ?) Gabriela svarade icke, tryckte endast ansigtet djupare i näsduken, snyftade högt och gjorde ett jakande tecken. Och äfven jerngallren blefvo våta, ty fadren gret, och sedan han efter en stund bekämpat sin smärta, sade han: Jag tackar dig, älskade barna! gå nu hem, helsa din mor., Rösten ville nu betagas honom, och först efter att hafva återhemtat sig, fortfor han: Blif bättre in din mor, men älska, ära och vårda henne då hon blir gammal, och — 1 heia ditt lif haf Gud lör ögonen och i bjertat — och akta dig — — — Nu uppgaf Gabriela ett jemrande skri: ;Fader, fader, låt mig dö — dö! Genom hennes hjerta for sjudande hetta och isande köld, och liksom ;ripen af vansinne ropade hon: Får jag ej dö, skall jag hämnas — hämnas — och sedan dö.