Aftonbladet – 23 juni 1845, sida 3

SV AA AASE EEE Er so Nu knäföll Gabriela och ropade: Jag vill rädda min far! O, för himlens skull, gif honom lös ! Det har jag väntat,, svarade ståthållaren hånfullt, och om icke nyfikenheten drifvit mig att få skåda min sons för detta käraste, hade jag icke besvärat mig att gå hit ner. — Nu har jag sett er — och ni kan gå. Gabriela tycktes icke höra dessa ord. Oupphörligt ropade hon, sträckte händerna mot ståtkållaren och bad jemrande: O, gif mig min fader åter! De två vaktgörande soldaterna torkade ögonen och sågo rörda på den knäböjande, och bedjande på ståthållaren; men denne förblef obeveklig, reste häftigt upp den olyckliga och sade: )Borsarne tvinga mig — och er far bar mest förolämpat mig., Dervid vände han sig om för att gå, men Gabriela fasthöll honom, föll ånyo till hans fötter och omfattade hans knän. Han slet sig ängslig lös, gick till trappan och sade halfhögt till vakten: Skaffa bort henne l Gabriela höjde nu sin blick till taket af hvalfvet och ropade: Min far, min far! O, Gud! i morgon innan solen uppgår ! Sedan sprang hon opp, och ilade utur slottet. Ståthållaren, som endast hunnit till första trappteget, såg efter henne. Hon flydde, såsom en i oröstet sårad hind, och knappt var hon kommen undra steg, då en röst hördes ljuf och salig från vöjden: Gabrielal Gabriela ! Och vek och öfverjordisk ljöd den utifrån in i wvalfvet: Gabriela! Gabriela ! Vakten förvånades, äfvenså ståthållaren, hvilken