Aftonbladet – 23 juni 1845, sida 3

det han förvirrad och i föraktlig ton sade: Se här, tag dem alla! Ni är ju ståthållare? Er tillkommer allt, sedan ni från roten vill upprycka min Gabrielas sista, skönaste blomma, och mörda hennes far! Svärma icke pojke, du är sjuk, fortsatte ståtbållaren, retad af detta uppträde: här kan du ej botas. I morgon reser du, men afrättningen kan du likväl afvakta. Icke endast välfvaren, utan ock de andre fångarne skola dö. Ordningen for drar det och konungen vill det. Kom nu till middagen.n Först nu kom Guelf till besinning. Fadrens blodförkunnande ord väckte honom utur det drömlika tillståndet och han fann, att endast genom ett himlens underverk Peter Konink kunde räddas. Vemodigt sade han: Ja, jag vill resa, redan i dag, nu genast ifrån allt detta elände! Nu äta vi middag,, sade ståthållaren, tog sonen i handen och förde honom till matsalen. Här var det vanliga bordsällskapet redan församladt, och under måltiden tillkännagaf ståthållaren Guelfs afresa och utnämnde två förnäma adelsmän till hans ledsagare. De utvalde tackade för det höga förtroendet, och bugande sig för Guelf, yttrade de sin förhoppning, att unga grefven skulle blifva vöjd med dem. Guelf afhörde detta stillatigande, satt länge ljupt eftersinnande och tycktes inom sig uppgöra ågot beslut, då han hastigt blef gladare, deltog samtalet, tömde flera bägare vin och skämtade ned de muntra gästerna, (Forts. följer.)