Aftonbladet – 23 juni 1845, sida 2

er rean allt för er älskade far. Af kärlek till er skall himlen bistå oss att rädda honom. Vi äro alla färdige att dö för vår goda mästare. Trösta er och var vid godt mod, såsom vi Lifligare blef det nu på gården, och hvarje ord som talades om fadrens befrielse ljöd så himmelskt i Gabrielas hjerta. Beständigt klarare och tydlisare blefvo dessa ljud — och liksom ackordet skapas af särskilda toner, så bildades i hennes själ af hvarje stämma beslutet, att göra allt för att rädda fadren. Hon tog nu dena hvita näsduken från ögonen och räckte de närmast stående lärlingarne hanilen, såsom ville hon tacka, glädja sig och sjelf deltaga i räddningen. At Guelf, af hennes förra lycksalighet, var endast försakelsen öfrig; men i denna försakelse, i denna smärtans öcken, utsträckte hon den barnsligt fromma haniden för alt rädda fadren; ty det var nu det enda, det vigtigaste, som måste företagas. Ja, vi befria min far!) sade hon leende till lärlingarne; vi rädda honom! Gifve Gud, ropade en sträf röst i en af ingångsdörrarne till gården, gifve Gud vi kunnat det i går, i dag är det för sent Och på gården iaträdde nu en äldre man med förskinn och lyxa, och gick dit der Gabriela ännu stod ibland de bestörta lärlingarne. Åldermannen för timmermännerna,, ropade de, en god vän till Peter Konink. Hvad betyda edra ord? Det har jag redan sagt, svarade timmermannen allvarligt; det är för sent. Tala sakta och förskräck oss icke, sade lärlingarne; säg hvad ni vet.