Aftonbladet – 21 juni 1845, sida 3

Vid dessa ord föllo de öfrige fångarn2 på kn och bådo om nåd och förbarmende. Endast Peter Konink blef stående, och ståt hållaren frågad2 denn: ännu en gångs med hån löje: Nå, köra väfvare är er klädning ännu ick torr ? Jo, sade nu denne, under det ban fast ocl högtidligt såg på honon:: ;min klädning är torr! Solen har torkat den; men de tårar, som man jemrande och förbannande gråter öfver er, skall ingen sol torka; de skola träffa, dränka eller förbränna er, lika visst, som jag nu förbannar erl Häirvid skakade han sina kedjor, och såsom ade af en röst från andeverlden, uppreste sig 1e öfrige fångarne från jorden och ropade högt ill ståthållaren: Förbanne!sel förbannelse öfver er!) Ståthållaren bleknade, men log hemskt, och or:satte nu ridten med sonen och ryttarne till lottet. Då fångarne fördes öfver torget, framstörtade åavriela och föll vanmäktig i fadrens armar, dervid hon endast förmådde yUra: o, ait vi alla voro dödal, Äfven Rinhilda kom. Mannen tröstade benne, under det han lade barnet i hennes armar, och sick sedan med de örige fångarne till fängelset. hela staden var derefter rysligt stilla, stillare n förut. Det var, såsom då landtmannen längande efter den välsignelse som ett annalkande uoln skall medföra, ser de:ssamma nedslå och örstöra grödan och itända hans hydda, så att jan nu måste hvila emellan förkolnade och ramande bjelkar. (Forts. följer.)