Aftonbladet – 20 juni 1845, sida 4

CH UPPG: Ro spte 1:o. Märkvärdiga Beskrifningar om de Heliga Matronors och Jungfrurs kyska tefverne; och 2:0. Märkvärdiga Beskrifningar om de Heliga Martyrers och Christi Bekännares segerrika tro och blodiga offrande i den första församlingen. Evarje del innefattar ett belt för sig, bestående af tills. 542 sidor och stor 42:o, tryckt på godt machinpapper med ci cerofraktur-stilar. Inbindningen är uti välskt band, Priset är 40 B bko pr exemplar. Ehuru inom den svenska christenhelen finnes så många af högt begåfvade män författade och i ljuset utkomna berrliga skrifter, att man nära nog skulle kunna anse tillökningen af desamma öfverflödig, hoppas man icke destomindre att, för alla dem, som älska den himmelska sanningens uppenbarelse på jorden, ett, om det tillåtes så säga, bibang till den Heliga skrift skulle vara kärkommet. Att man uti ofvannämnde skrifter finner någonting i samma genre torde, om så erfordras, blifva ganska lätt alt bevisa. Man beböfver blott till exempel erinra sig, att när de dyre guds männen Augustinus, Luiher, Johan Arndt och Chr. Scriver m. fl. sanningens trogna vittoen, hafra predikat den bättring, som är inför Gud och den tro, som är till al:as vår gemensamma läromästare Coristus, sarat huru man genom denna tro har blifvit försatt i det himmelska väseadet i Christo, och följaktligen både kunna besegra alla mörksens väldigheter och siutiigen, med den heliga martyrdöden, beseglat sin tro på bonom, som är det trofasta och sanafärdiga villnet, så hafva de ej a!lenast, såsom exemp-l, anfört de heliga profeter och apostlar, utan ock de christina, som, i de första århundraden, efter vår Frälsares födelse, icke hafva älskat sitt lif allt intill döden. Dessa herrliga skrifter, af den christna kyrkan förvarade åt efterverlden, äro allt för länge efterlängtade, för att icke böra komma till den svenska allmänhetens käanedam. Af några få personer har man bört den farhågan yttras, alt allmänna öfvertygelsen kunde genom dessa skrifter blifva intagen för katbolicismen. Peana farbåga är så mycket mer obefogad, som de beskrifnas lifstid föregick den egentliga papismen, hvilken noga borde skiljas från den äkta katholicismen, och som seklerna igenom endast förtydt och förbållit det beliga bibelordets sanningar i orättfärdighet. En samtida författare säger: Tiden tyckes nu vara inec, då katholiken måste blifva protestant, och tvertom, d. v. s. den förre måste påstå sin rätt att återgå till profeternes och apostlarnes gruzd, och den sedaare taga de sanningar i försvar, hvilka, under ovisligt nit mot papismens babelstern och vidskepligheter, nästan alldeles blifvit misskända. Till denna äkta protestantismen kunna just de anmälde skrifterna leda, och bvilken skulle icke med glädje motse den tid, då man ifrån ordstrid öfverginge till ett vänskapligt förbund inbördes, för att våga ea gemensam kamp mot al!a lögnens och falskhetens bålverk? Kraften af Christi kors, det enda rätta segerbaneret, är nemiigen här i både ord, gerning och lefverae åskådligt framställd och herrligt bevisad, såväl i det dolda korsfästandet och afdöendet af sig sjelf och verlden, som i det yttre uppoffrandet på lif och död för lammets blods skull och för dess vitinesbörds ords sku!l. För hvar och en, som önskar beväpna sig med Christi sinne att lida i köttet, och sålunda icke lefva efter menniskolusta, utan efter Guds vilja, måste dessa skrifters läsning, icke blott blifva serdeles uppmuntrande, utan äfven i hög grad upplysande och lärorika, emedan allt, som hörer till en sann gudaktighet, här framstår åskådligt i gerni2g och sanning; och, enligt en gammal grundsats, är ju vägen kort genom exempel, men lång när dena blott anvisas medelst ord och föreskrifter. Om äfven Christi kärlek kan tyckas hafva föranledt en eller annan af dessa Guds menniskor till öfverdrifter, så må det väl gerna öfverses, helst både Mose och Paulus, af nit för Guds ära, icke drogo i betänkande att önska sig utskrapade ur lifsens bok, på det själar måtte frä!sas. Om i vår tid, då tyvärr andeliga och kristeiga kraftyttringar äro så mr man dessutom skulle finna de omtalade undren vid martyrernas grafvar anstötliga, så bör åtminstone erinran om trons makt bos de christigt enfaldiga kunna beveka lill erkännande af deras möjlighet, utan ait man derföre, såsom i påfvedömet, beböfver antaga detta de dödas anlitande vara en allmän föreskrifven utväg, hvartill någon icke ens bör uppmanas. Om Gud imediertid på detta eller något annat utomordentligt sätt gått och går enfalden till mötes, bo skulle våga kalla Honom till räkenskap derföre, och borde det icke hellre uppväcka oss till beundran, som deck är ett nödvändigt vilkor, för ett rält och sannfärdigt tillbedjande inför Hans höga majestät. Hvad ofvan antydda ovisliga nit angår, torde, i synnerhet med anledaing af de heliga jungfrars lefverne, tllåtas erinra, om icke det tillbörliga förkastan!et af påfliga förbudet mot presternas giftermål, föranledt i protestantismen en annan icke mindre skadiig ytterlighet, nemligan alldeles otillbörligt misskännande af det lediga, ogifta ståndets värde, när det af fri vilja, samt för Guds rikes skull och befordran af en sann christendom, väljes. Äfveniedes kan ju icke nekas, alt intet mot klostrens förkastliga missbruk och munklifvets förderfliga phariseism, drifvit till ea annan för den sanna christliga församlingen alldeles främmande, och för dess uppbyggelse högst hbinderlig ytterlighet, att nemligen förneka värdet af en afskild, stillacdefnad och beröfva församlingen yttre läglighet till densamma; ja, utskrikes icke dena genast för svärmare, mystikus, m. m., hvilken andandrager sig sådane nöjen och förmåner, som vwvisserligen kunde vara för den egoa viljan angenäma, men som gerna lemnas i utbyte mot dea förmånen, att, i en utvald krets af sanna christna, söka ardlig näring och uppmuntran på vägen till det gemensamma fädershemmet. Frä!saren sjelf lefse ja ett sådant afski!dt lif, ända till tretiionde året, och utvalde sedan en serskild cmgifning af lärjungar, med hvi!ka han på berg, i ödemarker och enskilda hus öfvar andakt; nu deremot fordrar man i protestantiska kyrkan, att hvar och en skall blottställa sin tros späda planta för alla verldsliga, förgiftande vy ndar, och påstår, att den rykande veckan genast skall ställas på !jusastakan, för att lysa alia i huset. Detta har leit cch leder nödvändigt till nådens förspillande i lösaktighet, hvarom Luther, efter psalmisten, säger: Om tusende falla på din venstra sida, nemligen i egen rättfärdighet, stränga botöfaingar och eget verkande, så falla väl tiotusende på din högra, i falska ljus och kärlekskrafter, lättsinniga andaktsofaingar, andlig fåfänga och flärd, lättfärdighet i ord och geraing, m. m. Verkaa och motverkan fö!ja imedlertid hvarandra sjelfnödvändigt, och såsom en olycklig reaktion kan man med skäl anse de många lösaktiga giftermål, som ingås utan gudsfruktan och följaktligen utan vislig betänksamhet, 8å alt man icke ens, såsom foglarne, inzan ingången förening, tillförser sig ett visst bo, ännu mindre behjertar de arma barnens uppfostran. Häraf kommer nu behofvet af barnhus, småbarnsskolor, räddningsanstaster m, m., hvargenom familje!ifvet undergräfves och dess förnämsta naturliga band lossas. Hvad äro dessutom korrektionsoct arbetshus, barracken och nya fånghussystemet, der celler med mycken bekostnad underhållas för brottslingar, annat till större delen än följder af det förnekade behofvet att låta och sätta menniskor, som dertill bafva lust och kallelse, i tillfälle att på ett christligt sätt uibilda sig och vårda sina själar till enskild och allmän välsignelse. Ho skulle icke önska en sådan katholicism, ett sådant ordnande af den a!lmänna christliga kyrkan, ehuru man medafsky förkastar papismen, hvilken, efter ordspråket, varit och är djefvulen bebjelplig att bygga ett lysando kapell vid Guds sanna tempel. Och är väl den rationella papismen med sin otro och sitt fritänkeri mera förenlig med den äkta protestantismen? Älskare af sann ehristendom, men hatare af blinda fördomar. ——— -L—— — 2 : Jan HkaANmen AA 4 RIär 402