— ES efter Guelfs utrop instämde gästerna icke mera så hjeruigt i löjet; derföre var ståtbållaren glad att han på annat sätt kunde fullfölja uppträdet. Ridknekten, som kallat Peter Konink, stod bakom ståthållaren, och till denne sade han: För in honom genastl Ridknekten gick. Snart öppnades flygeldörren och med stadiga steg inträdde Peter Konink och ställde sig helsande i närheten af ståthållaren, utan att gifva akt på de öfrige gästerna. Man har kallat mig hit, sade han lugnt, och jag har infunnit mMig.n Gästerna började hviska och le, under det Guelf, vid åsynen af den talande, åter höljde ansigtet med händerna. Ståthbållaren sköt sin stol tillbaka, men blef sittande och vände sig blinkande till gästerna och sade: Mina herrar, här är väfvaren, fadren till min blifvande svärdotter., Fransmännen logo så snart stålhållaren genom sitt eget löje gifvit tecken dertill. Sedan fortfor han: Nå, mästare, ni är en dålig husfar och värd, som på ett groft sätt från ert hus afvisar franse män, hvilka unna er förtjenst och komma för att köpa kläde, Säg mig, mästare, hvarföre hatar ni fransmännen ?) Herrel) svarade Peter Konink lugnt och oförskräckt; jag älskar den jordtorfva, der jag föddes, der jag lefver och der jag en gång skall multna; mån innan jag yttrar mig vidare, önskar jag erhålla ert löfte, att fritt och obehindradt få gå härifrån, i händelse, som jag fruktar, mitt tal icke skulle behaga er.y Ståthållaren blef förlägen öfver den frimodige talaren, men ville likväl icke falla utur sin roll, och gade derföre hånfullt till gästerha: