RR geldörrarne öppnades till matsalen, hvarest cn mängd fransyska ädlingar och riddare voro församlade. Pe helsade vördnadsfullt på de inkommande, som voro grefve Jacob Espinois, ståthållare i Flandern, och hans son, grefve Guelf. Man satte sig till bordet och samtalet föll genast på Bräögge och dess invånare. Mycket skämtades öfver deras vanmägtiga strälfvan emot fransyska styrelsen. Flera yttrade, att de utfärdade lagarne voro för milda. Ståtbållaren medgaf det och berömde de framställda åsigterna, men trodde dock att försigtighet vore nödig, emedan vid sjelfva detta bord befunne sig en borgarevän, hvilken säkert skulle ogilla ett annat förfarande än det milda, som bittills blifvit iakttaget. Vid detta bord? en borgarevän? ropade flera; det är omöjligt, vi tänka alla lika och äro äkta fransyskt sinnade. Alla de öfrige instämde häruti. pMina herrar!) tog ståthållaren till ordet, stod upp och de öfriga gjorde detsamma; pmina herrar, j veten då icke det nyaste som tilldragit sig i Brögge? Det gläder mig att få förkunna det: min son är fästman, eller vill åtminstone vara det, till en väfvares ärbara dotter! Hastigt utbröt rundt kring bordet ett högt skratt. Guelf sprang upp och ville störta ut; men fadren fattade honom i armen, förde honom tillbaka, satte honom jemte sig och tillhviskade honom: ,Verkar läkemedlet? Det är väl bittert, men belsosamt. — Ja, mina herrar, fortfor han, sedan de öfriga åter satt sig, en väfvares dotter skall blifva min ärade och firade svärdotter. Det kommer att lända Brögge till heder. Guelf betäckte ansigtet med begge händerna och utbrast i djupaste smärtsamma ton: Fader, fader I Denne ville fortsätta hånet och skämtet, men