kraft, jag svär vid Gud, att jag icke känner det minsta om denna sorgliga tilldragelse; och vet, fortfor han, att, vore jag ock än den sämste eller fattigaste arbetskarl i Brögge, skulle jag aldrig gifva min dotter till en fransman, sådan som ni, herre., Väfvare,, sade ståthållaren leende, men bleknande och darrande af vrede, jag finge således en korg, om jag friade; men sorgen deröfver dränker jag på detta sättv — och vid dessa ord tog han den fulla bägaren och kastade och öfversköljde med dess innehåll Peter Koninks kläder. Då uppsprang Guelf med ett gällt.rop, fattade ursinnig fadren i armen, frånryckte honom bägaren och slungade den, öfver gästernas hufvuden, klingande genom fönstret. Peter Konink gick mot dörren, strök vinet från sin högtidsdrägt, lyftade högra handen och sade stolt och allvarligt: Ståthållare, jag har endast ett öga, men äfven det vill jag förlora och vandra i evig blindhet, om jag icke hämnas den nedriga skymf, ni nu ullfogat en borgare i Bräggel! Grip honom) befallde ståthållaren. Och fransmännen reste sig och voro färdige att verkställa denna befallning; men då framstörtade Guelf, drog sin värja, ställde sig vid Peter Koninks sida och ropade i våldsam, men hög hänförelse: Peter Konink har handlat rätt — och är fri. Vid Gud och vid min Gabriela svär jag, att den är död, som vidrör eller hindrar honom att gå härifrån. Peter Konink är en ädel man! Gästerna förstummades af förvåning och rädsla, ståthållaren tömde blek en bägare vin — och Guelf lemnade, med Peter Konink, salen. (Forts. följer.)