norlunda, utan att idcernas skönhet derföre behöft vara mindre. Detta allt är så enkelt, att ej blott en gymnasist, utan snart sagdt ett barn, korteligen, hvem som helst, utom en delirerande Allehanda-skribent kan begripa det. Då vi fälla ett yttrande, söker han vederlägga det genom att uppställa någon alls icke dithörande samt aldrig bestridd sats; ett sådant förfarande plägar vanligen kallas galimathias; hvilken benämning hr —W— siledes torde få behålla för egen räkning. Hvad vi yttrat om hr Primes kompositioner, är enligt hr —w—s förmenande pura enfalden, och ej värdt att upptaga till besvarande. Detta är i sanning en antikritik, som låter höra sig! men straxt derpå tycks han dock sjelf finna den alltför skröplig, och söker orsaken till vårt klander deruti, att vi sjelfva komponera, och således förmodligen bedöma andras arbeten efter måttstocken af våra egna; ytterligare anföres att vi skrifvit ett dussin romanser, hvaraf hr Gänther sjungit 2:ne; att vi älven arrangera för piano, hvaribland B-ethovens Adelaide, att vi gifva pianolektioner o s. v. — Vi förskona läsaren för fortsättningen af detta dårhuspladder. Ännu, ett par punkter förekomma ihr —w—s epistel, hvilka egentligen ej förtjena nämnas; vi upptaga dem dock, emedan de till en del kunna gälla såsom exempel på hr —w—s förmåga att vanställa och vränga andras yttranden. Herr —w— beskärmar sig nemligen äfven öfver det sätt, hvarpå vii våra recensioner behandlat br Stein. Härefter erhåller denne artist ett ampelt loford, hvari vi så mycket heldre instämma, som vi sjelfva yttrat ungefär detsamma om honom. Men fullkomligheten kunna vi ej tillerkänna hr Stein, såsom Dagl. Allehanda synes göra, då det, så vidt vi veta, aldrig haft något att anmärka vid hans spel och ej heller tål någon anmärkning mot honom från annat håll. Hvarigenom ha vi då förnärmat hr Stein? genom grundade och motiverade anmärkningar rörande hr Steins utförande af pianopartiet i Mozarts G-moll qvartett vid hr Elvers sednaste soire. Åtskilliga artister och amatörer (efter hr —w— säger dessa vara emot oss) hafva förklarat sig vara ense med vårt omdöme i detta fall; Dagl. Allehanda har sjelf icke haft ett ord att anföra deremot, förrän nu långt omsider, hvarvid dock ej ett enda motskäl uppgifves. Hr —w— handlar också klokt uti att ej försöka detta. — Derefter kommer ordningen till hr Hauser, som förmenas hafva af oss erhållit för mycket beröm. Qvintessensen af vårt omdöme öfver denne konstnär kan anses ligga i en parallel mellan honom och hrr Präme samt Bull, eller rättare mellan de bägge konstnärsfraktioner, hvilka vi ansågo representerade genom sistnämnde båda artister. Vi yttrade härvid bland annat: visserligen upphbinner hr Hauser nämnde konstnärer ej fullkomligt uti de företräden, som serskildt karakteriserade hvar och en af dem, men deremot samlar han dessa spridda drag och bildar deraf ett harmoniskt helt, hvilket vi icke hos någon af hans föregångare funnit i lika grad af fullkomlighet., Denna vår för nära ett år sedan uttalade öfvertygelse, ha vi sedan dess icke funnit någon anledning att förändra, och hr —Ww—s deklamationer kullkasta den ej. Vill hr —Ww— för öfrigt höra ett annat yttrande, angående Hoauser, så anföre vi följande af Berlioz: Je regarde le talent de M:r Hauser comme un des plus originaux et des plus distingues, que je connaisser. Man kan med skäl förmoda att Berlioz hört lika många och goda violinspelare, som hr —w—. Slutligen framhafvas hrr Goldschmidt och Kellermann, som likaledes skola af oss erhållit mera beröm, än dem tillkom. Detta påstående söker vår motpart motivera genom anförande af våra loford öfver dessa artister, och genom uwleslutande af allt det klander vi yttrat mol dem! i sanning, en behändig coup de main! det är verkligen förödmjukande för oss, vi neka det ej, att hafva nödgats inlåta oss med en perSon, som smutsar sig genom begagnande af så låga konstgrepp!) Slutligen vilja också vi säga hr —w— några ord i förtroende, nemligen ett välment råd att cke ljuga så omåttligt; och hars principal till) Vi anföra här i förbegående ett kostligt exempel på Allehandas otroliga förplumpningsförmåga när det gäller att motsäga sig sjelf. I tisdags har AlIehanda kommit till den örvertygelsen, att —u— antingen saknar ett sannt musikaliskt omdöme, eller, om han eger det, hindras af egenkärlek, fåfänga, musikalisk fördom eller ensidighet från att begagna det. Såsom bevis härpå anföres att —u— för ungefär ett är sedan öfverhöljde en kringresande pianist, hr Goldschmidt, med de mest ampla loford, — Uti Allehanda JM A90 cict