fall. Låtom oss nu tillse, huru Hr —w— utfört detta sitt ärofulla uppdrag. Vi vilja till en början skärskåda osanningarne, som utgöra den briljantaste delen af Hr —w—s opus. Hr —u—s extravaganta eloge öfver Hr Haumanny, heter det, kunna vi hastigt gå förbiv. Så hastigt kan dock Hr —w— ej gå, att han undslipper anmärkning för sin lögnaktighet. Hvilka äro dessa extravaganta eloger,? deras bekantskap vore en nouveautå för oss, emedan Hr Haumann besökte Stockholm ett halft år innan —u— någonsin skref ell ord i en tidning. — Vidare herätlar Hr —w— den riksvigtiga nyheten, att vi arrangerat Beethovens Adelaide för piano, violin och violoncell. Detta har sin rigtighet. Vi tillägga blott att detta arrangement ej är publiceradt, ej heller ärnadt för offentligheten, och att således ingen eger befogenhet att offentligen recensera det. Ilr —w— berättar ytterligare, att vi lagt sångstämman i pianot. Detta är en komplett osanning; sångstämman är alltigenom gilven åt violinen, och de flesta kantabla satserne i ackompanjemanget har violoncellen. Det är för öfrigt svårt att inse, hvad våra enskilda sysselsättningar på lediga stunder ha att göra med vår publicistiska verksamhet, med tvisten om Hr Prime, hvad de röra Hr —w— och hvad de röra allmänheten? Nästa gång underrättas publiken förmodligen om vår lektyr, våra promenader, hvad vi äta till middag, med flera intressanta ämnen. Detta Hr —w—s pladder, jemte annat lika konfust, hvartill vi sedan komma, samt de så plumpt påhittade osanningarne göra det föga troligt, att han för tillfället haft så noga reda på sina ord. — Ännu ett par osanningar framkastar Hr —w—. Han säger nemligen att —-u— i flertalet af sina recensioner har en mäkta grann och lärd inledning, men som gemenligen afhandlar något, som med den ifrågavarande operan, konserten, eller dylikt som skall recenseras, ej har ringaste sammanhang — hvar finnes ett enda exempel härpå? Hr —w— har visligen underlåtit att framlägga något sådant — och vidare heter det, att;, —u—, då han sedermera öfvergår till den speciella granskningen, vanligtvis kommer till resultater, som äro alldeles motsatta de estetiska eller omsteliska satser, som han i inledningen på ett så sockersött och blomstrande språk framställt. Vi veta ganska väl, att vi, likasom andra menniskor, kunna irra i våra omdömen, men lika väl veta vi ock, alt vi aldrig gjort oss skyldige till sådane inkonseqvenser, som i båda sistnämnde punkter påbördas oss. Hr —Ww—, som nu en gång för alla bitit hufvudet af skammen, gör imedlertid sitt yttersta för alt i afseende på den sista punkten utleta ett exempel; det gäller Präme, och nu får det gå allt hvad tyget vill hålla. Uti vår recension öfver br Präme yttrade vi, att phan uti allt hvad som kan inhemtas genom studier, såsom exekulör är en fulländad mästare (de här kursivt tryckta orden har hr —w— aktat nödigt att utesluta i sin citation af vår artikel). Derefter utveckla vi detta närmare och loforda hans exemplariska korrekthet så i styl, som i teknik, och yttra slulligen, att man onekligen kan uppställa hr Prime såsom ett mönster för violinspelare, i allt hvad skolans mysterier vidkommerr. Nu förmenar br —w—, att man, efter ett så ampelt vitsord, icke just borde kunna hafva något serdeles att anmärka mot hr Prime., Verkligen? är en artist i allt fulländad derföre, att ban har en fulländad skola, att hans konstutöfnings formella del är förträfflig? Gäller då snillet, en egendomlig individualilet, en sjelfständig poetisk kraft intet hos hr —w—? Och inhemtar man i skolan snille, förmågan af den högre ideala konstskönpheten? Finner man ej ofte, icke blott i musiken, utan i all skön konst, produkter af formell förträfflighet, ehuru utan inspiration, utan poesi? Dessa frågor besvara sig sjelfva. Men om den formella förträffligheten således äfven kan existera utan snillets inspiration, hvaruti ligga då motsägelserna, radoteriet, mischmaschen, hvaråt man måste draga på munneny ete., då vi tillämpa denna sats på br Pröme? Hr —wW— anser Prömes spel äga snille och fantasi; vi anse det sakna dessa egenskaper. Här upphör möjligheten att bevisa, att motivera; må således hr —W— stadna vid sin öfvertygelse, vi stadna vid vår, och undanbedja oss endast allt nonsens, all förvrängning af våra yttranden. Hr —w— allarmerar sig högligen af vårt yttrande om en ideal konstskönhet, för hvilken formen endast är en yttre tillfällighet. Han docerar härvid, att formen är till frambringande af det sköna lika absolut nödvändig, som ideen, hvarefter han gör sig mycket omak med beviandet af denna aldrig bestridda sats. Ty det är ej formens dervaro, utan dess art, som vi säga vara en tillfällighet. Finnas ej flera kompositioner af Mozart, Gluck, Haydn, hvilkas obestridliga deala skönhet uppenbarar sig i en föråldrad form? a a To Pe bm,