färdas till Frankrike, för att hos konungen andraga besvär. För väfvareskrået blef Peter Konink enstämmigt härtill vald, och redan var man fär? dig att sluta sammankorasten och åtskiljas, då den förromnämnde ridknekten, jemte tvenne lansbärare, inträdde, kallade åldermannen Peter Konink till ståthållaren, oeh derefter aflägsnade sig. r Hvad kan han vilja? hvad betyder det? frågade alla. Låt oss vänta här till dess åldermannen återkommer, Vi miste veta hvad som är å färde.n Förmodligen, sade Peter Konink, lugnt och oförskräckt, är det något som rörer stadens bästa, eller ock en anklagelse mot mig, för detjag i dag vägrat att sälja kläde till en fransman. Blifven alla här till dess jag återkommer.n Vägen till slottet var lång. Peter Konink gick derföre icke först hem, utan, då han förut var klädd i sin bästa högtidsdrägt, begaf han sig genaste vägen till slottet. Då han inkom på första gatan, stötte han på ridknekten och lansbärarne, hvilka erbjödo sig att ledsaga bonom; men han sick dei stolt förbi och sade: Jag har känt väsen genom Brägge till slottet långt förr än ni. IV. I ett högt och rikt möbleradt rum på det praktulla slottet i Brögge, hvilket, efter grefte Gui los fångenskap, beboddes af fransyska ståthållaren, sick nu af och an den äldre mannen, som i dag sjorde morgonridten med Guelf. Han var lång, ned magert ansigte och lifligt blinkande ögon, och fter några rhinuter öppnade han en sidodörr och ade: Nå, kom då — kom hit, jag hoppas du nu runnit annorlunda besinna dig.