Aftonbladet – 20 juni 1845, sida 1

de hans blod. Stum och förlägen stod han några ögonblick, såg smärtsamt bort till Gabriela och lemnade boden, med förkrossadt bjerta. Hoppet att oftare få se sin Gabriela, kunna upptäcka allt för fadren: detta hopp, som innebar så mycket, så lycksaligt, var nu förstördt, sisom blomdoft efter ett störtregn. Så snart fransmannen var borta, ljusnade åter fadrens panna; men Gabriela stod blek och darrande, höll sig med ena handen i stolen och fattade med den andra blommorna, tryckte dem krampaktigt mot ögonen, för alt dölja de frambrytande tårarne — och väl förmådde hon qväfva dem, men bjertat blödde desto bittrare. Redan var hon färdig att kasta sig till fadrens fötter, yppa ailt och af honom emottaga lif eller död för det sjuka, lidande hjertat, då modren inträdde och, efter en blick på :dottren, var glad att hon nu hade förevändning att kalla mannen ifrån boden. Hvarföre: jag kommer ? sade hon hed vanlig ifver. Gå genast till hvardagsrummet, deputerade från embetet äro der, vilja i dag hålla sammankomst, ämna ingifva en skrift till konungen emot ståthållaren; gå genast — de vänta. Knappt hade hon sagt detta, förr än Peter Konink begal,sig ur boden. Modren erfor hvad som tilldragit sig och använde nu all möjlig list oeh. förmaning till tröst för den arma flickan, som deraf stillades och började åter hoppas på — ljusa, lyckliga dagar. Det led mot middagen, och Peter Konink gick till välvareskråets -herberge, hvilkå : var beläget nära hans: eget hus. Såsom .ålderman skulle han ler föra. ordet och hade derföre påtagit sin svarta