Aftonbladet – 19 juni 1845, sida 1

Ihon och föll till hans bröst, och vid detta bröst var himlen. — Guelf kyste den rodnade flickan, och begge -stodo stilla, saliga, ty äfven i himlen är det stilla saligt. Nu öppnades dörren inunder och Peter Konink ropade otåligt men ömt: Kära Rinhilda, kommer du icke?, Denna svarade misslynt: Hvad du har bråttom. Jag kommer. Gabriela har haft näsblod, annars hade vi redan varit nere., Under tiden smällde hon i dörrar, skramlade med nycklar och hennes man, med det redliga hjertat, öppna sinnet, så utan allt misstroende, återvände till hvardagsrummet. Rinhilda åtsluljde nu de älskande, och evigt — evigtl voro de enda ord som härvid hördes, och i dessa ord låg allt, ty kärleken har och behöfver icke ord. Sedan Rinhilda fört den unge Guelf bbemärkt genom en sidogång till trädgården, återvände hon till Gabriela, som fallit i häftig gråt; ty stark som kärleken är äfven pligtens känsla i ett rent och barnsligt sinne. Med inre förebråelse och skuld ville Gabriela icke framträda till den återkomne fadren, och skuld syntes det henne, att icke för honom omtala hvad som under hans frånvaro tilldragit sig. Ackl huru gerna hade hon velat falla till hans bröst, trycka sitt älskande hjerta till hans och anförtro honom allt! Men modren, som stod jemte henne, berömde och tadlade henne på samma gång. ,Det är rätt att du gråter, lilla Gabriela. För föräldrar bör man visst ingenting förtiga; men du känner ju din far och vet huru förbittrad han är emot fransmännen. Min plan, att få se dig,