VAFVAREN I BRUGGE. HISTORISK BERÄTTELSE AF L. REIN. I. Snön var smält och jorden åter grön. Blommande fruktträd utsträckte sina grenar öfver vägen, och vid stammen af ett af dessa träd stödde sig en man i flandrisk drägt. Det var en välmående borgare och väfvare i Brägge, Peter König, på landets språk kallad Peter Konink. Han skådade utöfver det rika sädesfältet, men icke med två sunda ögon, utan endast med ett, emedan det venstra var för alltid slutet. Han syntes icke fröjda sig åt den nyväckta våren, och hans ansigte bar prägeln af den kraftige mannen, som allvarligt skådar lifvet, hvilket kunde vara så skönt och herrligt, om icke menniskorna sjelfva gjorde det så sy-gligt och dystert. Några steg itrån Peter Konink höll en stalldräng med hans forvagn, lastad med ull. Han tillsade nu drängen att köra och gick sjelf efter, stilla och sorgligt begrundande den onda tiden, som, genom fransmännen, kommit öfver Brägge. Konungen i Frankrike, Filip den Sköne, hade flera år varit invecklad i krig med Guido, grefven af Flandern, utan att kunna besegra honom. Hvad genom vapen icke kunnat vinnas, skulle genom list erhållas, och grefve Guido med hela sitt råd hade blifvit inbjuden till Frankrike, der freden skulle afslutas, och sedan Guido, med sitt råd, hyllat konungen såsom länsherre, Flandern återfå sin förra statsförfattning och Guido för alltid bekräftas i sin ärfda rätt. Bedragen af Filips hycklade vänskap, hade Guido med sina söner och de förnämsta af flandriska adeln begifvit sig till