bröder. Inom kansliet stanna de vanngen, som expeditionssekreterare, kanslieller kommersråd; inom militären, som öiverstelöjtnanter. De ba för mycken irelystnad att vilja dö som trotjenare; för mycken aktning för lugnet af sin matsmältning, att vilja alltför djupt trassla in sig med fäderneslandets framtida öden. Än vidare skall man kunna anmärka en ej Ovigtig skillnad emellan epikureen och rumlaren. Den förre dricker aldrig då han sofver. Då den sednare. vaknar om morgonen är alltid hans vat.enkarafin tömd: om af honom eller någon annan kan han icke bestämma. En gilfven fördel har dock rumlaren framför spikurcen. Sedan rumlaren intagit sin vissa desis, skulle han kunna sofva, om det gällde, i ett setingbo. En fjeder, som vikit sig i epikureens örngått, är nog att för natten göra honom och Morfeus till oförsonliga fiender. En myggas surrning väcker den ene; larmtrumman skräller icke len andre till besinning. I en stad, som Stockholm, på den jemmerliga ståndpunkt restaurationskokkonsten der i allmänret intager, är det vådligt för en ungkarl utan vushåll att slå sig på epikureism. Han kan irra rån resiauralör till restauratör, från tvetydiga sopvor till mångsidiga kötträtter, från balsamerade isksorter till mumificerade deserter, utan att af ult sammanlagdt just finna mycket skäl till konstnjutning. Men, i hvad fall som heldst, vida bättre ut vara epikurg, än rumlare. Dixi. ESBJÖRN —