gestalt — Ringaren i Notre-Dame, Lucretia Bor gia, Trettio år af en spelares lefnad, eller åtmin stone Korsfararne. Han ser gerna, att pjesen hål ler åtminstone fem akter. Desto flera tillfälle att sansa och styrka sig! Rumlaren har en id för lifvet, on grundtanka som genomgår allt hans görande och låtande — det är punsch! Vill han föreställa sig ett anna lif, då ser han, i detsamma Petrus öppnar dörren två rykande punsechbålar, omrörda af hvar sin er keengel. Ian afundas icke herr Elzvijk sina silf vergrufvor, men ban drömnier om berg, som in. nebålla femtiofyra (säger 34) procent gedigen sill sallat, om floder, der sardellen simmar insaltac från Bordeaux, och låter ta sig med bara hän derna. Dylika smutsiga viktualiebilder fläcka aldrig epikurtens fantasi — någon gång kan har visserligen tänka sig i vestra skärgården, på er ostronfrukost hos Necken; sjönymfer bryta skaler med en i värdshusen på det torra alldeles okänc talang, och herr Höökenberg kommer neddykandt med en låda champagne direkte från Strömstad — en af dålig digestion framkallad, orolig dröm kar möjligen inge honom den illusionen, att han, föl någon förbrytelse, blifvit lefvande inmurad i en pastej med tryffel: ett in pace, så godt som något af dem, i hvilka en sträng prior fordomdags lät en brottslig munk försvinna ur verlden — epikuråen skulle törhända, vid någon af sin fantasis mest frisinnade utflygter, kunna föreställa sig huru han för en ung dam, poetisk som en sultaninna, graciös som en fransyska, eldig som en andalusiska, föreläser några skickligt valda episoder ur Brantomes: pDames galantes,, och slutligen på knä kredensar henne en bägare cypervin — men punsch, kanske med undantag för ett litet glas af herr Cederlunds rompunsch, uff! och sillsallat, uff, uff! och sardeiler, vff, uff, uff! Rumlaren har en gränslös passion för brorskålar. Han sträcker sin hand åt bela verlden. Han blir lätt en publik personlighet. Han får sympathier. Bland de farligaste medsökande till borgmästareoch rådmansplatser äro i allmänhet rumlare. Vid sådana tillfällen gör dualismen sig fruktansvärdt gällande. Sällan bli deremot epikureer magistratspersoner: de ha icke tillräckligt med