Aftonbladet – 16 juni 1845, sida 3

gäster ännu ankommit, var banken ändå ifull verkssamhet. Spelarne voro hufvudsakligen studenter och kolare; Rhenska jernbanan, som på sönoch högtidsdagar nedsätter priset på sina passagerarebiljetter, förer alla helgedagar en mängd offer till spelhålan i Aachen. Huru der spelas, kan man sluta deraf, att spelbankens vinst förlidet år steg till 96000 Thaler (Rhenskt; — 146600 Rdr bko); och Gud vet bäst huru många familjer, som derigenom beröfvades sin sista skärf. Detta ofog hägnas och befrärsjas i den trängt religiösa staden Aachen, af magistraten; stadens förnämsta inkemst är nämligen utskylden från spelbanken. — PENNYPOSTEN forlfar att visa sina fördelar för Engelska postverket. Bruttoinkomsten 4844 var 1,705,067 eller 84000 mer än 1843. — FRANSMÄN OCH ENGELSMÄN TILL BORDS. En engelska gör med de brittiska ladies bekanta pryderi följande skildring af en ätande fransman. Det sätt hvarpå fransmännen betjena sig af gafflar, servietter och dylikt är i högsta grad frappant. En bildad ransman, som sätter sig vid det föga inbjudande bordet, knyter sin serviett om halsen för att skydda kläderna från de fläckar som eljest ofelbart skulle uppstå. En engelsman skulle skämmas för något dylikt, ty han smutsar vid måltiden hvarken sina klär der eller den bländande hvita damastservietten. Fransmannen torkar hvart ögonblick sina utaf de afgnagde benen smutsiga fingrar på en servielt som han räcker fram och på hvilken grannarne till höger och venster icke upptäcka något annat än fläckar. En engelsman behöfver ingen serviett, ty han gnager icke några ben. Fransmannen, som icke förmår bringa venstra handen till mun, skär sönder allt köttet på allriken i små bitar, fattar derefter gaffeln med högra handen, tar ett stycke bröd i den venstra, gnider af talriken dermed och slukar det. En engelsk onde skulle blygas för en dylik bestialitet. Efter lutad måltid är en engelsk bordsduk lika ren som örut, men den deremot, som betäcker det franska bordet, är så smutsig af fett och säs, som om den varit begagnad att torka orena fat. Korteligen iafseende på ätande äro fransmännen 20 sekler efter ngelsmännen. Denna vackra skildring var allt för ärande att få passera utan gensvar, och en pariserurnal gör deröfver följande anmärkning: det är svårt ör en engelsman att sc hvilka spår han lemnar efer sig på bordsduken, emedan han vanligtvis före nåltidens slut ligger under bordet, och ofta är det cke mindre svårt att bedöma huru engeismännen vegagna sina servietter, emedan de gerna snappa bort yrödet midt för grannens mun och stoppa servietten fickan.