Aftonbladet – 16 juni 1845, sida 2

FER MER Mera VV 9 AA ARV L VAR VLT Ty var queuen stadd i jemt framåtskridande. REGEMENTETS DOTTER. Operelt af Donizetti. ) Denna lilla komedi har rönt ett särdeles gyrmsamt mottagande af allmänheten, och förtjenar det äfven. De i pjesen uppträdande karaktererna äro ej origiella i uppfinningen, men väl i användningen, ätninstone långt mera än man är van att finna i en ;peralibrett; de sprida ej något nytt ljus öfver menliskohjertats förborgade vinklar, men föran!eda dock n lifiig och underhållande, om än ej särdeles betyiande handling, och derjemte äro de lätt hållna samt emna derigenom ett tillräckligt fält öppet för tonnålningen. Huru denna utfailit, vilja vi något närnare undersöka. Det är onekligt att om librettisten öfverlemnat den vigligaste delen af arbetet åt tonsättaren, så har tlenne i sin ordning visat samma uppmärksamhet i innu större grad mot de framställande, hvilka såleles, för att behörigen kunna framhålla taflans koloit, få lof att först frambringa densamma. Detta hetänkliga förtroende har hufvudsakligen tillfattit m:ll Lind, och huru hon motsvarar det, utvisa nogsamt ie ändlösa gueuerna vid Gustaf Adolfs torg, hvilkas ledamöter så sällan få skörda några frukter afsinabemödanden. Utan tvifvel skulle en Auber, en Rosini eller Lortzing hafva skapat en förträfflig musik Lill denna libretto, om den fallit i deras händer, och säkerligen hade man då ej saknat någon ef alla de komiska, pikanta toneffekter, hvilka åsyftas i texten. närvarande musik finner man hvarken humor eller allvar; på sin höjd en svag skymt af den förra uti .rion i 2:dra akten. Den anda af grazie, af friskhet, hvilken endast skulle erhållit en lifligare färg genom det krigiska elementet, upplöser sig här uti vulgära slagdängor, åtföljde af trumhvirflar och trumpetstötar. Dock, hvartill en kritisk granskning al denna musik såsom konstprodukt? Maestron sjelf skulle troligen skratta rätt hjertligt åt ett dylikt företag, och det med rätta. Oaktadt den usla halten af Donizettis musik, hör man dock sällan någon beklaga sig öfver att ha erfarit några positivt störande intryck af densamma, såsom eijest ofta bänder, och hvaraf kan det komma? Det är endast den goda viljan, men som saknar en motsvarande förmåga, eller lyckliga anlag, hvilkas utveckling hindras af brist på redlig vilja, hvarigenom en konstprodukt frambringar en disharmonisk känsla hos åhöraren. Detta obehag undgår man hos Donizetti: hos honom finnes ingen ojemnhet, ingen strid; han är cj en lärling, som sträfvar uppåt, som änn: ej kommit till klarhet öfver sig sjelf, han är mästare, men ej i en konst, utan i ett handtverk, och då man besöker en opera af Donizetti, sker det lika litet för att beundra tonsättarens konst, som för alt beundra teaterskräddarens. Isanning kan man också cj misskänna en viss likhet mellan dessa båda mästares prestationer: Donizettihar förvärfvat sina lagrar genom sin skicklighet att efter vissa sängares röster och manerer mäta och tillklippå sina sångsatser, alldeles såsom man förfärdigar en nätt sittande teaterkostym. Detta förutsätter en noggrann kännedom om röstens behandling och vilkoren för vokaleffekters frambringande, och häruti, jemte en viss praktik uti att öfverskyla den inre tomheten med buller och larm, består hela hans konst; hvilken, i likhet med handtverksyrket, ätnöjer sig med att lemna någorlunda duglig fabriksvara och framför allt hetalas resonabelt; dock borde han endast befatta sig med den komiska operan; i serian lemnar han merendels fuskarbete. Att de sångare, till hvilkas tjenst han sålunda lappat och skarfvat, hufvudsakligen tillhörde den italionska operans verldsberömda personal, förklarar för öfrigt tillräckligt fenomenet af hans ryktbarhet. Äfven musiken till Regementets dotter är att betrakta ur samma synpunkt, som Donizettis öfriga operor, så vidt vi känna dem; den är af cnahanda beskaffenhet som de, och vi finna i närvarande fall ingenting vidare att tillägga. Om de framställande kan man öfverhufvud taget endast säga godt och berömligt. Hufvudpartiet gafs af mill Lind med verklig fulländning. Det originella och pikanta sätt, hvarpå hon uppfattade rollen, erhöll ett ökadt intresse genom hennes fina nyansering af hvarje scrskildt moment, och öfver det hela förstod hon att gjuta en viss poetisk glans, som bevarade henne från det råa, hvari man här cejjest lätt förfaller. Såsom hennes glanspunkter nämna vi finalen uli första akten, arian och förnämligast terzetten uti den andra. — Hr L Kinmanson lyckades säsom Sulpiz till alla delar, och synnerligast intresserade den humoristiska blandning af godlynthet och butterhet, som han med ) Närvarande uppsats inskränker sig hufvudsakligen till den musikaliska: delen. af. nämnde opera, emedan Aftonbladet redan förut gifvit cn resumå af textens innehåll,