Ijande utdrag ur denna äfven för bedömandet af I dagens frågor så upplysande skildring af perioden emellan Carl XII och vår tid. ANt förändrades nu. Enväldet föll; med det — konungamakten. Valriket återkom; och i stridigheIter om successionen hade de partier sin första uppkomst, som sedan länge söndrade nationen. Eröfringarna på andra sidan vattnet gingo till största delen förlorade, och förlust af återstoden bereddes. Sverige återkastades på sig sjelf, och kunde ej finna sig i sig sjelf. Ur dess tröttade händer sönk det länge bibehällna öfverväldet i Norden. TI stället utropades Svenska friheten under skydd af maktägande ständer, som sjelfve hvart tredje är på Riksdag skulle regera, men mellan Riksdagarna genom ett af Ständernas val beroende Råd, vid hvars pluralitet Konungen var bunden. Detta regeringssätt är en ganska sammansatt företeelse. En ståndsregering innefattar i sig sjelf en motsägelse; emedan ständerna med sina egna intressen äro flera, och en regering ej kan finnas utan enhet... Ständernas verkliga makt var dessutom redan hos :oss så bruten genom enväldet, att de ur det utgingo med en helt annan betydelse. Den enda, de hade qvar, måste de hemta från konungamalkten sjelf, som först privilegierat och sedan underkufvat dem. Derföre blef thronen, såsom en konstitutionell fiktion, qvar; och intet tidehvarf har hos oss varit outtömligare i firandet af Konungens höghet, under det ingen ville veta af hans makt. -Hvad man för öfrigt i sjelfva verket ser, är privilegiernas affall från kronan i alla riktningar. Det är det ät sig sjelft lemnade privilegiioch korporations-väsendet, som nu gör sig gällande: det är i friheter på alla håll, som friheten går under; och ståndens första omsorg är att befästa sig mot hvarandra genom privilegier. Ulrika Eleonoras underskrift på adelns privilegier, år 4749, skedde utan de andra ståndens samtycke och vetskap; hvarföre ock desse protesterade deremot. De upprepade: denna protest vid 1720 års Riksdag, som derföre ändades med osämja och i hast. Vid nästa Riksdag, då presteståndet tillfredsställdes med 4723 års privilegier, gaf detta stånd efter. De öfrige läto förmå sig att följa exemplet; dock ej utan en kraftig reservation för framtiden. Och det blef slutligen frågan om egna privilegier i allmänhet för ofrälse stånden, som sönderbröt regeringssättet och kastade makten i Konungens hand. Men dessa yttringar af korporations-andan stå ej ensamma. Man återfinner den öfverallt: i kollegiernas större sjelfständighet: i konsistoriernas försäkrade oafbängighet: i embetsmanna-corpsernas stegradej: anspråk, som gingo ut på att i Sverige allt mer förvandla sysslan till egendom, och skulle göra befordringsväsendet till detta tidehvarfs stora tvisteämne: i förstärkandet af städernas friheter på landets bekostnad: i nya skråordningar: i privilegierade näringar med Riksens sänders Bank till förlagsman: i prohibitiv-systemet i afseende på handeln. Att i denna mängd af serskilda intressen inbringa nägon enhet, var omöjligt; men de kunde åtminstone regleras i större massor. Deraf partiväsendets nödvändighet, som också i sjelfva verket beherrskade staten. Det är dessa tiders bäde svaghet och styrka. Det har: hindrat statens lifskraft att dö ut: det har utbildat: olika åsigter om det allmänna bästa, som alltid skola göra denna tid lärorik: det har utvecklat stora egen-! skaper, om ej stora karakterer: det har underhållit elden på fosterlandets altare, fast illa vårdat den. Enhet och sammanhang har det ej kunnat gifva åt styrelsen, och hvad det ena partiet uppbyggde har merendels det andra nedrifvit. De båda partier, som denna tid delte Sverige, äro ej lätta att karakterisera. De ha vexlat både i afsigter och medel. — Adeln står i spetsen för partirörelsen, dock väsendtligen sig sjelf olik, sedan, med den 4749 införda röstningen per capita, i sjelfva verket personlighetsprincipen — men den adeliga — firat sitt intåg på Riddarhuset. Detta blef sedan, nemligen inom sig, väsendtligen demokratiskt, ehuru, ända till partihvälfningen 4738, ett återhåll fanns af de gamla slägternas inflytelse, hvilken ännu gjorde Rådet till en makt. Derefter kom väldet till Riddarhusets majo-l ritet, och bestämdes inom denna af talenternas öfvervigt. Partiväsendet utbildar sig och söker stöd i olika allians-systemer, hvarigenom de inhemska partierna af utländskt guld blifva beroende. — — Den gamia aristokratien hade i sina öfverlefvor blifvit fredlig. Den unga adeln var krigisk, lifvades i detta afseende af det gamla Sveriges minnen, som den ej kunde uppbära, och förstörde sina egna och landets krafter i olyckliga, illa utförda, krig, som visa partiväsendets verkningar på fältet. Den gamla, under sin opposition, söker allt mer bundsförvandter i del ofrälse-stånden. Den unga, länge i besittning af re-lI geringen, blir deremot sjelf ett stöd för de gamlall aristokratiska anspråken; tills bådas gemensamma ls f ( fruktan för ofrälse ståndens växande fordringar banar konungamakten ny väg. På Konung Gustaf III:s regering har tillträdet till hans efterlemnade papper kastat en fuliare dag. Denne snillrike Konung är märkelig, både i sig sjelf, lh och genom den skola, till hvilden han hör: en skola, ll som ägt mer än en lärjunge bland jordens mäktige; l till hvilken den store Fredrik, Catharina II, Josef II lc kunna räknas, och som i hela Europa, genom den In oförtäckta theorien och praktiken af den upplystalr despotismen, först har kastat upplysningen in iblandle folket. ( pDet nya Sverige hade ännu hvarken förlikat sig med sig sjelft eller med det gamlas minnen. Parti-l1 rörelserna skedde på ytan och buro, utan undantag, lr karakteren af intrig. För pluraliteten af nationenls förblefvo de främmande, utom genom de olyckor dejc af sig födde, och de utbrott af blind förbittring, hvilka dessa någon gång hos folket framkallade. Ån-l! nu vid 4756 års Riksdag yttrades i Sekreta Utskot-: tet farhäga att låta allmogen veta, det Konungen ls allenast dependerar af pluraliteten i Rådet,. I Riks-! dagsoch parti-politiken figurerade Bondeståndet j blott till namnet, och af dess medlemmar insläpptes : inom förlåten ej flera, än som ansågs nödig för led-. ningen af de öfriga. Det var en tid af politiska äl-1 lusioner. — Och med sådana har ock Gustaf III iekt under hela sin regering, tills han emot sig Väpnade allt för verkliga, både nya och gamla, politiska passioner — och för dem föll ett blodigt offer. Emeilertid hade Fransyska Revolutionen utbrutit. Gustaf III:s Son tillskref dess läror sin Faders öde, och kastade på dessa och allt, hvad dermed sammanhänode att cå diunt hat. att han doråt upnpoffrade