nang al Orsak OCuU VERA, SVE MD SMESte fv i ett ur har till det sista; ingenting är tillfällig! eller oförberedt: och den samhällsförfattning, der ekonomiska belägenhet, det allmänna tänkesätt som Sverige nu har, visar sig såsom ett förenad! alster af alla framfarna seklers verk. Den ännu svagt lefvande provincialismen är återskenet a! Sveriges äldsta i hedendomen gällande statsförfattning, då landet innehades af flera folkstammar och samhället var ett statsförbund dem emellan, under en gemensam konung. — Förf. låter 4256 års Upplandslag sjelf och på det åskådligaste skildra för oss, huru Konungen under den kristna tidens början valdes af de uppländska landskaperna och sedan for sin eriksgata för att få bekräftelse på valet inom de öfriga, samt ännu fordrade och tog gisslan af dem, till sin säkerhet, innan han beträdde deras gränsor och svor dem frid, och huru han först efter denna vidlyftiga valförrättning ägde i Upsala vigas till konung,. Sednare lagbestämmelser skildra valen på Mora ting, då landskaperna representerades af sina lagmän, och eriksgatan qvarstod mera som en ceremoni än som en nödvändighet. Sålunda, anmärker Förf., fortfor den Svenska förbundsförfattningen lagligen, så länge en Svensk Valriksdag fanns, och ända till Gustaf Vasas dagar; fastän den var inskränkt, först genom de Storas makt och sedan, under Unionstiden, genom utländningarnes. Förf. erinrar likväl att ett annat Sverige hade förut öfverbyggt det gamla provinciella Sverige, nemligen det kyrkliga och adliga — det aristokratiska Sverige,. — Dess inre historia är ohygglig. Det är ej mera, såsom förr, krig emellan stridande stammar och täflande konungahus. Det är brödrakrig och brodermord, som föröda Birger Jarls och Magni Ladulåses ätt. Ett treårigt barn är slutligen ensamt i thronens grannskap öfrigt på brandplatsen af denna förödelse; man heisar det såsom både SveTiges och Norriges Konung. — Det var Magnus Eriksson, under sin minderårighet regerad af de stora, sedan styrd saf sin gemål och af gunstlingar, i krig med sina söner, slutligen från thronen störtad i fängelse :och landsflykt. Sjelfsvåldets tidehvarf för de Stora blir lagstiftningens tidehvarf för folket. I bokstafven visar oss denna lagstiftning. den gamla förbundsförfattningen bekräftad; men öfver densamma hafva bildat sig tvenne privilegierade stånd, i sina mest betydande medlemmar äfven höjda öfver lagen, i rådslag och handling företrädande folkets ställe. Dermed ha folkets fordna strider flyttat sig ett steg högre upp, och föras mellan dessa lagstiftare sjelfva. Vi se byggmästarne, sedan de fört huset i höjden, störta hvarandra utför murarna. De gamla provinciella intressena ba likväl dessa stora sttändsintressen försvagat och kufvat. Aristokratien har förebildat och förarbetat rikets verkliga enhet; ja den har gått ännu längre och försökt, att vid sig fästa hela den Skandinaviska Nordens. Ifrån Magni Erikssons minderårighet regerade i sjeifva verket sammansättningar emellan de andelige och verldslige Store i åttio år Sverige. För ett ögnablick kufvade af Margaretha, som stiftade Unionen emellan de tre rikena, utsträckte de Store den aristokratiska konfederationen snart till dem alla. Det var hemligheten af den för folken främmande Kalmarunionens så ofta afbrutna, men likväl mer än hundraåriga, bestånd: de Storas välde under en utländsk namnkonung. Emellanåt tänkte de på, att emellan sig stycka Sveriges rike. Det genom farorna på sig sjelf återkostade Sverige ryckte sig löst ur Unionens band. Det skedde genom den stora rörelse ibland Svenska folket, som bröt sig bana med Engelbrecht, förde fram Sturarna och slutligen satte Gustaf Vasa på Svenska thronen. Det var det nationella Sveriges födelse och blodiga dop. Och sålunda grundlades den fordran, att Svensk Konung skulle vara Svenska, folkets man. Kungsarbetet i Svenska historien begynner; ej utan upprepade strider med folkets egnaz7gamla fördomar eller nya förbindelser. Fredubbelt stor och ärofull var denna begynnelse: befrielse af både stat och kyrka, och, till bådas skydd, kronans införda och samtyckta ärftlighet. Men vet, huru den store Stamfadrens verk åter sattes på spel af hans söner. -Alla de gamla ferorna återvände. I brödrastriden och slutligen i kampen emelian Sigismund och Carl hotar åter Roms andeliga välde, väckas åter det gamla provinciella Sveriges söndringar, lifvas åter det aristokratiska Sveriges utländska unionsplaner, Med oskonsam och blodig hand mötte Carl alla dessa faror. Riket skälfde på branten af undergång: Han befästade åter dess grundvalar, och tände det Svenska mod, som sedan förde den store Gustaf Adolfs vapen. Gustaf Adolf föll. Hans arfvinge, drottning Christina, hade emot sig, säger Hr Geijer, en efter Gustaf: Adolfs död ånyo grundlagd, sedermera djupt omkring sig gripande aristokrati, som hotade att uppsluka bäde tkronens och folkets rättigheter. Jag vet hvilka förtjenster denna aristokrati har att åberopa, och hvilken nögvändighet kriget innebar. Hvad jag anklagar den för, är, att med öppna ögon hafva följt, i rikets hushållning och inre styrelse, en plan, som oundvikligen; skulle leda till sådana följder, — att äfven för framtiden hafva sökt försäkra detta nödens och våldets verk, — att hårdnackadt hafva motsatt sig alla försök till dessa verkningars hämmande, — för alltid derpå ha velat grunda fäderneslandets författning. Och i hvilken ekonomisk och politisk förvirring nödgades ej Gustaf Adolfs dotter mottaga Sverige ur sina förmyndares händer! För att betäcka krigskostnaderna, sedan inga subsidier förslogo och man ej vågade öka utskylderna, hade denna förmyndareregering tillgripit utvägen att; sälja kronans tillhörigheter, men godsen fingo. endast föryttras till adeln, och då försäljningen ej allenast sträcktes till kronogodsen, utan äfven till kronans räntor af skatteböndernar, så kommo äfven skattebönderna under adeln. Väl heter det, att endast räntan bortförlänades; men det förhållande, hvari adelsmannen härigenom kom, gaf honom alltför mänga tillfällen att inskränka och utplåna odalbondens i Sverige urgamla rätt såsom jordegare, 7 AT rr 2 I Afa mA Al. An ARnA An 46 te mt JRR