Aftonbladet – 14 juni 1845, sida 1

——— — LL —A AL och troll-åkern. I ett land med lokala egenheter, som Småland, är det naturligt att hågen för det underbara, öfvertygelsen om en andeverld midt i den sinnliga, af generation lemmnad i arf till generation, skall redan från barna-åren vinna näring och styrka. Det ensliga sysslandet vid den fjerran från menniskoboningen belägna milan, vallhjonslifvet, dag ut och dag in, i de djupa, tysta, öde skogsnejderna, nattliga tillbakaridter från flere mils långa skjutser genom spökberyktade moar, förbi de vid landsvägen, till minne af olycka eller röfveri, uppkastade stenhögarne — allt detta sammanlagdt måste tidigt ge fantasien en afgjord rigtning åt det underbara, måste än närmare införlifva med minga vid brasan i hemmet redan på den spädaste öfvertygelsen inympade begrepp. Men Småländningen, äfven om han tror på gastar och spöken, har åtminstone den förtjensten att icke vara rädd för dem. Han försäkrar er tvertom, alt dessa andliga väsen icke äro så farliga, som man föreställer sig, att de mera drifva sjö med menniskorna, än egentligen göra dem något ondt. Jal flere af dessa öfverjordiska konnäsanser tillerkänner han till och med bestämdt menniskovänliga afsigter, och derest ni skulle vilja bestrida, att Tomtebissen är en ganska aktningsvärd filantrop, torde ni råka i fruktansvärda meningsstrider med mera, än en Småländning af sjelftändig öfvertygelse. Småländningen är troligtvis, näst Dalkarlen, det ninst för innovationer böjda provinsfolk iSverge. Han hyser ett naturligt misstroende för det nya, let oförsökta, ty med allt det industriösa, det beräknande i hans lynne, saknar han det äfventyraresinne, som vanligen, ur lokala förhållanden för