Aftonbladet – 14 juni 1845, sida 1

kanta sett alla de fönster, som vettade utåt lands vägen, försedda med gardiner, hvaremot icke nå gra dylika bestodos åt gården, der husfolket änd hade sin hufvudsakliga verksamhetskrets. Nämn demannen ville lemna de vägfarande en vänli bild af trefnad och välstånd, isynnerhet som han hus låg vid en backe, som endast längsamt kun de passeras, och således den sysslolöse resande ögon här antagligen borde först fästa sig vid de i öfrigt rätt städade nämndemans-residenset. Småländningen tror i allmänhet på spöken, och hvem, som har selt dem, tror icke på dem Också har jag ännu aldrig inom de tre Småländ ska länen råkat någon skjutspojke, som icke öf verraskat tomten, i sin röda mössa, pyssland kring husknutarne, som icke vid det rödaktiga osäkra skenet från milan, mellan de snötyngda fu rorna, hört prasslandet af skogsfruns släp, son icke under en ofantlig af hemlighetsfulla makte i höjden uppburen jättesten, sett trollen dans: sina fantastiska dansar vid skimret at tusendetal: små, ur jorden uppstigande , oroliga ljus. Ännu har jag aldrig tillbringat en natt i något Små ländskt tingshus, der icke, efter sägen, högst besynnerliga spöksymptomer varit sporda, der icke domböckerna råkat i krakel med hvarandra, och någon afliden blodsugare till länsman suekat doft i kakelugnspipan. Småländska traditionen förvarar en mängd sinnrika berättelser om spökerier och andesyner, och, vore icke utrymmet för inskränkt, skulle jag gerna här vilja återge den Småländskt karakteristiska sagan om hornet på Ed), om vantarne ) Emellan gästgifvaregårdarne Bor och Edeled i Kronobergs län,