Aftonbladet – 14 juni 1845, sida 1

SMÅLANDNINGEN. SKIZZ AF ESBJÖRN. Passerar ni någon gång en starkt kuperad, half vild nejd, med svartbrända svedjeland, rikt be vexta af ormbunkar på ena sidan, och på den an dra en vidsträckt utsigt öfver ömsom sjunkande ömsom stigande skogssträckor, öfver hvilkas mör kare eller ljusare löfverk solen kastar sina sist aftonstrålar; möter ni då just i svängningen af er backe en, för att spara kreaturets möda, vid si dan af sitt fyrhjuliga åkdon gående körsvenn, er medelstor, senfull, smidig gestalt, med ett klokt fyndigt uttryck i sitt gråa öga, och med en rask het i rörelser, som merendels tillhör bergsbon helsar ni honom vid sammanträffandet med et fryntligt: god afton, och denne i en skarp, si till sägande pikant, dialekt svarar: tack skall har ha för dety — då, min värdaste läsare, vill jag nästan svära på, att ni råkat en Småländning, :! synnerhet om han håller sin piska under armen Ty, märk väl! ingen gemen småländning kör med piskan i handen, den hålles fast emellan refbenen och armbågen, och endast när den gamla arbetskamraten på fyra ben behöfver en påminnelse, framtages den för att beskrifva en liten släng, som mera drabbar luften, än kreaturet, hvarefter den åter stickes in i silt vanliga förvaringsrum under armen. Småländningen är af naturen höflig. Derföre, när Östgöthen eller Skåningen, på er tillönskan af godmorgon eller godafton, ej sällan svarar er med ett oartikuleradt, aristokratiskt grymtande, lyfter småländningen artigt på hatten, och tackar för er uppmärksamhet. Småländningen har ostridiga an